Se mig som jag är

Varför måste man hålla masken?
Vara käck och trevlig?
När man går sönder inuti och äts upp av ångest och oro.
Just nu mår jag bra, men andra mår dåligt. Nästa dag kan det vara tvärtom.
Varför är vårt samhälle så besatt av att vi måste vara lyckliga?

Varför är det farligt att vara ledsen och må dåligt?

Jag vill inte vara ledsen, men ibland är jag det. Så är det för alla.

Vi kan inte vara lyckliga jämt. Vi kan inte alltid tänka positiva tankar.

Världen fungerar inte så.  Det måste finnas både gott och ont, bra och dåligt, glad och ledsen för att få balans. Det tror jag på. Om man vore lycklig jämt skulle det bli slätstruket till slut och lyckan suddas ut till ett jaha.

För mig är det viktigt att vi respekterar varandra för den vi är. Även om jag inte agerar och tänker som andra tycker jag borde göra, i bästa välmening. Jag gör vad jag tycker är bra för mig. Eller bara är utan att tänka. Ibland är det bra, ibland dåligt. Men så länge jag är sann mot mig själv är det mina val.

Vi måste få vara oss själva. Äkta och ärliga. Utan en mask.

Vänner som bara är sig själva råkar ut för elaka kommentarer för skitsaker, men ingen reagerar när det är allvar.

Var finns respekten och empatin?

Se mig som jag är.

Älska mig som den jag är.

Acceptera mig som den jag är.

Det som är absurt är att när jag var helt under isen och fullständigt förkrossad av hjärtsorg ökade antalet läsare och kommentarer markant.Nu när jag är som vanligt igen har det minskat till normalt antal.