Vårkänslor

Hela dagen har balkongdörren stått öppen och jag har kunnat gå barfota utan att frysa.

Åh vad jag längtar efter att få gå barfota. Avskyr strumpor.

Solsken och blå himmel, fågelkvitter och ljud från lekande barn på gården. Jag vet att jag mitt i sommaren kommer att vara less på stökiga ungar. Men idag är de ett vårtecken =)

Idag har jag inte haft någon söndagsångest. Det är skönt. Jag har väl haft för mycket att tänka på.

Men en mapp med viktiga betyg och papper är spårlöst försvunnen och det gör mig lite bekymrad. Vet inte ens var jag ska börja leta. Någon som vet jag jag har lagt den blå mappen med betyg och intyg?

Jag läste i en blogg att de varit i kyrkan och jag fick en tydlig minnesbild från livet som fru. Barnen (då 2, 4, 6) och jag var i kyrkan på familjegudstjänst (själva, maken hade ju social fobi) och jag slet som ett djur för att få alla tre att sitta still i kyrkbänken. Även om barn fick synas och höras fick det vara lite ordning. 6-åringen klättrade över och under kyrkbänken. Efter mycket om och men tvingade jag honom att sitta still.

Då säger han högt och tydligt så det ekar i kyrkan: Gud är död!

Jag ville sjunka igenom golvet, men då fick jag stöd. Kvinnan framför mig vände sig om att gav ett stort leende av sympati. Och det var inte vilken kvinna som helt. Det var vår kyrkoherde.

Varje gång jag ser och hör barn som har svårt att sitta still i kyrkan tänker jag på den gången.  Och minns hur det var när jag var barn. enda gången jag fick godis av mormor var i kyrkan. För att jag skulle sitta still och vara tyst.

Tur att tiderna har förändrats.