You were the sweetest thing that I ever knew
But I don’t care for sugar honey if I can’t have you.
Since you’ve abandoned me
My whole life has crashed
Won’t you pick the pieces up
’Cause it feels just like I’m walking on broken glass…
Jag får höra att jag är en sån stark människa.
Var är den styrkan nu?
Kärleken har gjort mig hudlös ock skör.
Styrkan försvann och kvar finns en ömtålig spillra.
Jag gav mig hän och vågade.
Så blev jag slagen i bitar. Fullständigt krossad.
Jag vill inte svälja smärtan och le. Som man kanske borde. Jag skriker ut min sorg, även om jag är jobbig och obekväm. Men att skriva här lättar på trycket.
För det känns som att jag drunknar i smärtan.
Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag håller på att gå under av kärlekssorg.
Det finns de som kämpar varje dag med en kronisk sjukdom, utan att gnälla.
Det finns de som har cancer och gör allt för att överleva.
Och jag går under av kärlekssorg.
Men smärtan är så stark.
Den äter upp mig.
Jag kvider inombords och vill svepas in i ett skyddande hölje som tar bort denna hudlöshet.
Det är svårt att hitta det positiva i livet. De goda minnena som kan ge styrka att kämpa vidare.
Jag är så hudlös.
Hur många tårar kan man gråta innan de tar slut?
Att duscha, klär på mig, sminka mig och umgås med människor som älskar mig hjälper. Men jag faller igenom. Tårarna rinner och sorgen gräver i mitt inre. Detta är helvetet på jorden.
Sorgen bränner i kroppen och själen våndas.
Det är mitt i natten. Svart och mörkt.
Jag kan inte sova och en del av mig hoppas att du ligger vaken och våndas också.
Det var meningen att du skulle ligga här bredvid mig i denna mörka natt.
Och nu undrar jag vad som är meningen med allt?
Varför du utsätter mig för all sorg och smärta?
Tänk om jag kunde få svar på mina frågor.
Jag vill inte ha det så här.
Du fick mitt hjärta.
Nu är det krossat.
Jag ligger i min säng i Sponvika. Har sovit hela natten. Det värker i halsen av återhållna känslor. Jag ligger ensam här, när vi skulle varit två.
Det jag kan göra är att skriva av mig. Dagboken har alltid hjälpt mig. Då får jag lättat på trycket och dämpat ångesten. För jag har verklig ångest.
Alice säger att jag har fått en chock.
Att jag lever i chocktillstånd just nu. Hon har aldrig sett mig så här. Och hon har ändå funnits vid de två separationer jag haft i mitt liv.
Att jag måste ta en dag i sänder. Att fokusera på att ta små, små steg.
Tack och lov att bästisen är terapeut och är rak på sak.
Det känns skönt att vara hos människor som omsveper mig med kärlek och omsorg. Att ha sällskap, men också möjlighet att dra mig undan och vara ensam i min sorg.
Men även om man säger till mig att släppa taget och gå vidare, så hoppas jag ändå. Man säger till mig att han är självisk som visat sitt rätta jag och att hans agerande gjort så stor skada som inte är värt att reparera. Ändå hoppas jag.
Hoppet är min livlina just nu.
Ett steg i sänder.
Som lärare har jag stor möjlighet att påverka och sätta avtryck.
Jag förmedlar inte bara kunskaper utan också attityder och värderingar.
Det är svindlande när jag tänker på vilken makt det eg. innebär.
Men inser också att jag är begränsad av våra styrdokument, dvs skollag och läroplaner.
Där regleras vilken människosyn och vilken värdegrund jag ska agera utifrån.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.
Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse.
Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling. Tendenser till trakasserier och annan kränkande behandling ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen
diskussion och aktiva insatser.
Ur Lpf 94 Läroplan för de frivilliga skolformerna
Så det måste vara svårt att vara homofob, mot jämställdhet, ogilla invandrare o dyl eftersom läroplanen säger något helt annat.
Ett av mina rättesnören är frihet under ansvar. Ett annat är att vara den lärare som jag saknade när jag gick på gymnasiet. En person som ser individen, möter blicken varje dag, respekterar människan och som kan vägleda och bygga upp självkänsla och tro på den egna förmågan. Som får eleven att känna sig trygg.
För har du tro på dig själv kan du klara vad som helst i livet.
Jag älskar mitt jobb och är tacksam över det privilegium det innebär att ha ansvar för unga människor mellan 16 och 19. Att få följa deras resa från osäker tonåring till ung vuxen. De berikar mitt liv.
Men ibland undrar jag vilka avtryck jag sätter.
När datorn krånglar (läs gör inte som jag vill) använder jag ofta kraftuttryck (läs svär)
Det uttryck som används är: sug! Många gånger hejdar jag mig vid sssssss, men eleverna vet vad jag menar.
Igår fick vi besök av skolinspektionen under en lektion i webdesign. Eleverna jobbade på och allt var som vanligt. Efter besöket satte jag mig vid mig datorn för att fixa något och dator fattar inte, varvid jag ilsket säger: sug!
Då säger en av mina killar: vilket tur att du inte sa det när inspektionen var här!
Hela klassen skrattar.
Jag får nog byta kraftuttryck. För det är svårare att byta personlighet.
Den här veckan har susat förbi.
Hur fort tickar tiden egentligen?
Jobbar sig lite längre idag. Så kan jag vara ledig någon kommande fredag.
Det finns fördelar med att ha en dag i veckan som inte innehåller undervisning, utan enbart administrativt arbete.
Direkt efter jobbet drar 21-åringen och jag ut till kusten.
En hel helg hos MaPa.
Det ska bli så skönt.
Bli lite ompysslad. Men också pyssla om ”gamlingarna”
Jag har ju insett att vi inte lever för evigt.
Ta vara på dagarna vi har tillsammans.
Men först ska jag jobba.
Har en lång lista att bet av.
Ha det!
att åka till jobbet. Påklädd, pyntad och med frukost i magen.
Varför ställer man klockan på 6 när man inte behöver gå upp förrän 7?
Och varför snoozar man hela timmen mellan 6 och 7 när man kan ställa klockan på 7 från början?
Ibland är jag lite virrig.
Då är det väldigt skönt att kunna skylla på förälskelse och inte senilitet =)
Jag har varit en insnöad Farmville-nörd sedan förra sommaren.
Har planerat vad jag ska så utifrån min kalender.
Helt sjukt!
Så träffade jag Kärleken i augusti.
Mina tankar och uppmärksamhet flyttades från datorn till människan.
Idag öppnade jag Farmville för första gången på över en månad.
Och kände att jag är färdig med Farmville.
Jag har fått ett liv. Ett riktigt liv.
Hejdå Farmville.
Mässmontern är klar.
Skolan är tyst och tom. Alla andra har gått hem.
Jag njuter av friden en stund.
Hela veckan har varit stressig och intensiv.
Har fortfarande inte fått besked om jobbet, som jag blev lovad.
-nästa vecka ska det vara klart.
Hur svårt kan det va????????
Om, jag säger om, jag inte får jobbet, då kommer jag att bli så fruktansvärt besviken.
Jag vill ha jobbet mer än jag trodde.
Så jag sa till chefen att det är ju inget svårt val.
Eller hur!
Senaste kommentar