30 aug 2011 @ 5:25 by
inna
30 augusti 1992 var en söndag. Det var en solig, varm dag med hög luft.
Maken spelade tennis på grusbanan när jag förstod att nu är det dags. Med tredje ungen känner man sig lite erfaren. Eftersom sjukhuset ligger 10 mil bort och förra ungen ville komma ut fortare än kvick ville vi åka i god tid. Men det tog lite tid att få hem maken (mobilen hade inte gjort intåg i vår vardag då) och att få fixat barnvakt åt syskonen. Vi var framme på sjukhuset vid 16-tiden. Och när barnets hjärtljud skulle registreras upptäckte jag att mina skratt gjorde utslag på apparaten, varvid jag bara skrattar helt hysteriskt. Ända tills barnmorskan säger att det är nog bra om jag kan låta bli så att de kan observera barnet ordentligt. Inet riktigt redo än, så vi slår oss ner i väntrummet och kollar på tv. Några timmar senare får jag order om att röra på mig. Det har stannat av. Så jag vandrar fram och tillbaka i korridoren. Maken ser på tv. Det är tyst och trist. Men jag vandrar ändå fram och tillbaka. Vid 20.15 får vi ett eget rum. Men inte redo än säger barnmorskan. Jo säger jag. Lyssna på henne säger maken. De förra ungarna gick fort. Nej säger barnmorskan och går ut ur rummet. Nu är det dags säger jag och ungen kommer! Gissa att det blev fart på barnmorskan! Så kl. 20.30 30 augusti 1992 föddes en vacker liten gosse. Envis, stark och självständig.
Vi har kämpat med och mot varandra hela livet.
Du ger mig motstånd hela tiden.
Du är en fantastisk ung man.
Jag älskar dig så mycket.
Grattis på födelsedagen Christian<3
Jag är lika stolt över alla mina barn. De är det finaste som finns. Visst finns det dagar när man önskar dem dit pepparn växer, men kärleken finns där alltid.
På båten från Kiel i april. Säkrast att använda en bild han har godkänt =)
Senaste kommentar