Att följa sina drömmar
För varje dag som går inser jag hur viktig en förebild som Malala är. En ung kvinna som ställer sig på flickornas sida. Som inte ger upp trots mordförsök. I mitt arbete möter jag tjejer som aldrig fått gå i skola i sitt hemland. Tjejer som börjar skolan när de är 13+. Tack vare att de har flytt från ett land i krig och fattigdom och hamnat i Sverige. Det är svårt att sätta sig in i deras situation. I Sverige går alla barn, oavsett kön, föräldrar eller religion, i skolan. I Sverige är det fred sedan 200 år och vi har ett socialt skyddsnät (om än rejält naggat i kanten) som stöttar dess medborgare.
Ibland hör man lite föraktfulla kommentarer om analfabeter som kommer hit till Sverige och utnyttjar vår välfärd. Men man ska komma ihåg att det handlar om människor som flytt undan krig och våld. Vem vill leva på flykt från krig och död omkring sig dagligen? Solidaritet och medmänsklighet är det som gör oss till goda människor.
De som inte fått någon skolgång i sitt hemland har inte valt bort skola. De har inte fått välja. Det är inte självklart i hela världen att flickor ska få en utbildning. Så var det i Sverige en gång i tiden också. En sådan orättvisa ska vi i dagens jämställda Sverige motverka.
Jag lär mig nya saker varje dag i mina samtal med ungdomar som kommer från hela världen. De har samma drömmar om jobb och framtid som alla andra. Mitt jobb är att visa dem vilka vägar som finns för att nå sina drömmar. Men den som har ett annat modersmål än svenska måste kämpa mycket hårdare, så klart, än en infödd svensk. Varje dag upprepas mantrat svenska, svenska, svenska. Läsa, lyssna, prata. Men man kan nå sina drömmar om man jobbar hårt.
Jag ser det som ett privilegium att ingå i en verksamhet som varje dag strävar efter att göra livet bättre för andra människor. Att förmedla kunskap och stärka självkänsla och ge insikt om hur det svenska samhället fungerar. Vara tydlig och realistisk utan att släcka drömmar. Jag är en liten kugge i ett stort system. Det är en skön känsla att var den lilla kuggen. Jag är tacksam att kunna göra skillnad. Det räcker att jag kan få en ungdom att våga följa sina drömmar och jobba hårt för att nå sina mål.
Som 15-åring drömde jag om att bli lärare i religion och historia eller arkeolog. Jag blev varken det ena eller det andra, men har varit nöjd med de yrkesval jag ändå gjort. I över 25 år har jag jobbat som pedagog och chef. Med ökad ålder och erfarenhet har jag allt mer att förmedla till andra.
Men jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor.
Senaste kommentar