Depp och pepp
Det är en kluven känsla inombords. Lyckligare än någonsin, fylld av kärlek och harmoni, men ändå en klump av sorg och oro i magen. Oro för att inte kunna försörja mig, oro för att inte få ett jobb igen, oro för att vara utanför. Men det värsta är nog oron för de som drabbats av sjukdom. Sjukdom är konkret. Man kan inte önska bort sjukdom. Man kan bara hitta sätt att förhålla sig. Och visst kan man ställa sig frågan varför h*n? Men det finns inget svar på en sån fråga.
Självkänslan åker berg- och dalbana. Ena stunden är jag på topp för att nästa känna mig helt värdelös och oönskad. Jag söker jobb och säljer in mig, men det är liten respons. 2 sökta tjänster och 1 nej är dagens facit hittills. Men jag var inte förvånad. Jag brukar inte bli erbjuden jobb i Trollhättans kommun. Det jag kan göra är att ligga i och söka söka söka jobb tills jag får napp. Och under tiden fokuserar jag på att vara en bra hemmafru, flickvän och mamma.
Det är skönt att vara tillsammans med människor som man tycker om och hör ihop med.
Världens gulligaste svärmor kom förbi med en cykelkorg till mig. Samt sadelskydd och vantar så att jag inte ska frysa när cyklar omkring. Hon är så underbart snäll och omtänksam <3
Nu ska jag gaska upp mig och laga middag. Idag blir det stekt torsktygg med potatismos, pepparrot och citron.
Små gester av omtänksamhet. Små sagda ord. Ibland behöver man inte så mycket för att känna solskenet.
Senaste kommentar