Blandade tankar som tydligen ville ut

Det är nog inte meningen att jag ska plugga i höst. Mer än internutbildning på jobbet alltså.

Skickade iväg min ansökan till högskolan (man kan ju alltid plugga på distans tänkte jag) i mars och fick igår mail om att jag senast i morgon ska ha skickat in vidimerade intyg på min kompetens.

Så nu har jag bestämt att jag skiter i universitet. Punkt. Man kan inte göra allt även om man vill. Och när jag bestämde att jag skulle plugga i höst hade jag inte fått nytt jobb.

Nu blir det jobbet som gäller.

Många har påpekat att jag kommer att få slita ont, jobba dygnet runt och att jag inte får någon fritid.

Och jag undrar stilla vad de menar?

Mitt nuvarande jobb är ingen dans på rosor det heller. Men stimulerande och roligt. Det är värt slitet.

Tror man inte att jag orkar? Missunnar man mig högre lön och utbildning? Vill man att jag skulle tackat nej till jobbet? Är man avundsjuk? Eller vad?

Jag ser fram emot mitt nya jobb. Det ska bli spännande och stimulerande att få göra något helt annat än det jag gjort de senaste 12 åren.

Det är en härlig känsla att ha blivit headhuntad. Att någon tror på min kompetens och förmåga.

Som anställd är jag plikttrogen och lojal, men har även integritet och skinn på näsan.

Som person är jag positiv, omtänksam, glad och vetgirig och jag kan peka med hela handen om det behövs.

Jag vet att jag är en bra medarbetare och kollega.

Ja, man får tro på sig själv och sin kapacitet utan att det är skryt. Hur farao ska man åstadkomma något utan tro på sin förmåga?

Våga vägra Jante!

Jag har idag fått ett glädjande budskap.

Jag ska åka till SM i Ung Företagsamhet!

Vara stöd och allt-i-allo till mina ungdomar som tävlar, träffa fantastiska kollegor, se framtidens företagare och knyta nya spännande kontakter. Det blir 3 dagar hårt arbete, men också en rolig och stimulerande upplevelse.

Bra skor är en förutsättning. Samt gott humör och bästa problemlösarförmågan. Jag är där för eleverna och inget annat. Det är de som är huvudsaken i SM.

Det gäller att ha inställningen att allt är möjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Ja, jag vet. Jag är en obotlig optismist.

Tack för att jag är uppväxt i en familj där man trott på hårt arbete och utbildning.

Jag kommer från en helt vanlig arbetarfamilj, men där vi alltid blivit uppmuntrade till kunskap och förkovran. Det var självklart att jag och min yngre bror skulle studera. Jag undrar vad som hänt om vi inte hade velat det?

Något som jag också fått inpräntat är att man tar hand om varandra i en familj. Vi kan ha helt skilda åsikter om saker och leva på avstånd från varandra, men man ställer upp och tar hand om varandra.

Jag har min farmor och farfar att tacka för mycket. Farfar för mjuka värden och farmor för inre styrka och ett jävlar anamma. trots att farfar var en hård man och farmor en snäll hemmafru. Skenet kan bedra.

Jag har funderat på en sak.

Varför är det så mycket lättare att skriva på datorn än med penna och papper?

Orden flyter fram när jag pillar på tangenterna, men när jag sitter med penna och papper blir det stopp och jag tänker för mycket på att det ska vara snyggt och korrekt.

Skriver vi för lite för hand och för mycket på datorn?

När vi funderar på det ska jag fixa lite middag.

Idag blir det sallad.