Ont

Det finns stunder när jag är helt normal igen.

Pratar och skrattar hjärtligt.

Helt utan att känna någon sorg.

H finns inte i mina tankar överhuvudtaget.

Jag känner mig fri.

Men så kommer det plötsligt.

Sorgen.

Det bränner till magen och jag vill bara gömma mig.

Försvinna från världen och vakna när allt är bra igen.

Även om det känns bättre än för 3 veckor sedan, så är det  ledsamt.

Jag har så ont.

Jag känner mig så ensam.

Jag vill ha tillbaka glädjen i mitt liv.

Varför skulle du komma in i mitt liv om du ändå skulle såra mig så här?

Varför?

Jag kämpar verkligen för att tänka  positivt.

Jag har blivit uppmanad att sluta tänka negativt.

Men det går inte att tvinga fram glädje.

Tofflan skrev till mig:

”Du måste ta tid att sörja också, det går inte att enbart tänka positivt!”

Jag sörjer.

Och gör allt för att hitta tröst.

Utan världens bästa elever hade vardagen aldrig fungerat.

Utan världens bästa vänner hade jag aldrig orkat.

Utan världens bästa barn hade jag aldrig kämpat för att gå vidare.

Men Kärleken fattas mig.