Så kom han till mig.
Kärleken.
Det är pirrigt och tryggt på samma gång.
Självklart och spännande.
Upp över öronen förälskad och ändå med båda fötterna stadigt på jorden.
Kompatibla.
Allt tidigare i livet har gjort oss till de vi är och nu var det meningen att vi skulle finna varandra.
Livet är magiskt ibland.
Jag säger som någon 😉
”Kan ej beskrivas, måste upplevas”
<3
Jag försöker verkligen ibland, men det håller aldrig.
Ambitionen är alltid hög, men det tar inte lång stund innan jag förvandlas till mitt rätta jag.
Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig för att se ut som en dam. Jag är en rufsigt barfotatjej.
-Va! går du i strumplästen? En kollega (manlig) tittar på mig som om jag var en utomjording.
-Ja, så klart svarar jag. Jag gillar inte skor ju.
En stund senare går jag bakom en annan kollega, snyggt klädd i damig klänning och högklackade skor. Jag tassar runt i mina yllestrumpor och rufsiga hår och känner mig som kusinen från landet.
Det är nog inte meningen att jag ska se ut som en dam.
Eller hur gör man?
Senaste kommentar