Självkänsla
Detta är en typisk dag när jag är ledig och hemma. För då är jag oftast ensam och som ett brev på posten kommer tankarna. Jag har ibland svårt att få tankarna ur huvudet. Tack och lov att jag har bloggen, där man kan lätta på trycket. Jag är tacksam för respons, men det är inte syftet med att blogga. Oftast brukar det ge perspektiv när jag skrivit av mig. Jag har skrivit dagbok ända sedan tonåren. Nätdagbok har jag skrivit sedan 1998, då jag skapade min första hemsida. Långt innan ordet blogg dök upp.
Dagens plikter av avklarade.
Jag har pluggat, tvätten hänger på tork och jag har rastat min kompis snabeldraken. Jag har stoppat i mig lite lunch (eller vad det kallas när man äter efter 15) och ikväll blir det hummersupé med sönerna.
Jag kan göra vad jag vill, är ledig och livet leker.
Eller?
Jag har drabbats av en rejäl söndagsångest.
Inte sån där hjälphelgenärredanslut-ångest utan jag är så ensamochvärdelös-ångest.
Jag VET att jag har kärlek, familj och vänner. Fast mina vänner finns inte här, i Vänersborg, där jag är. Kärleken är i Göteborg. Och jag VET att det är sunt att inte klänga på varandra dygnet runt. Jag VET att jag är älskad av de som är mest betydelsefulla för mig.
Men jag känner mig ensam och med den känslan följer en känsla av att vara värdelös. Det har präglat mig hela livet. Trots att jag reste mig starkare än någonsin efter hösten 2010, så gnager ändå känslan av otillräcklighet inom mig.
Att inte duga, att alltid vara andrahandsvalet, att stå utanför andras gemenskap. Att ingen vill veta av mig. Att bli avpolletterad och övergiven.
Jag har alltid varit duktig på att hålla masken, att alltid vara solig och glad, för att dölja den inre smärtan. Jag är oftast solig och glad, men inte alltid.
Jag kan ha en kaxig och framåt attityd, men ibland är jag väldigt känslig och skör. Då gör det ont när andra trampar på mig.
Jag är känslomänniska på gott och ont. Vissa dagar ligger nerverna på utsidan.
Hur tar man tag i sin dåliga självkänsla?
Hur boostar man sig så att man inser att jag är värd att ha det bra?
Måste man gå i terapi? Jag har provat terapi och det ha hjälpt mig i den livssituation jag befunnit mig i då. Men att få redskap som ger långvarig effekt?
Idag hade jag behövt Alice hos mig, med sin klokskap och sitt terapeutkunnande.
Fy farao för denna dåliga självkänsla 🙁
Jag vet inte hur man gör… men efter ”väggen” och terapi.. fanns den där. Hm… men inte alltid. Och jag tror att det är väldigt mänskligt att inte alltid känna sig stor och stark…. bäst och vacker.
Idag t.ex. är jag inte ett skit vacker… men jag bjuder mig själv på det. 🙂
Det gör du 🙂
Skönt att att få bekräftat att jag inte är ensam om att ramla ner i gropen av otillräcklighet.
Ett oombett råd, dårå, är att du sänker kraven på dig själv lite. Och börjar gilla dig själv och inse att du är ganska go att umgås med – ensam. Man behöver ensamma stunder för att uppskatta alla de andra stunderna när det är så fullt av intryck. Ensamma stunder är till för att komma ikapp med sig själv – tycker jag. Eller så är det för mig.
Kram!
Så har jag aldrig tänk. Jag är snarare upptagen av att jag ställer för låga krav på mig själv.
Jag brukar poängtera vikten av att trivas med sig eget sällskap för andra, men är kanske för dålig på det själv.
Tack för dina tankar.
Kram
för mig är det långpromenad. fyller på gladenergi hos mig…
kram//
jag känner mig mest ful vad det gäller självkänslan.
fet och sååå ful…
Ja, jag veeet att jag borde röra på mig mer.
Men det är så jävla trkigt den här tiden på året. På sommaren däremot då kan jag trava på hur mycket som helst.
Jag tror mest att jag är avundsjuk på de som har vänner i närheten och någon att umgås med i vardagen, på gångavstånd. Det saknar jag.
Du är varken fet eller ful. Basta!
löööv jo
Den där känslan av att vara värdelös känner jag igen. Liksom att vad jag än gör så nog f*n blir det fel. Tack o lov går det över. Men det är en pärs innan dess…
Har aldrig haft ångest över hur min kropp ser ut men senaste tiden är den jag otympligaste människan åtminstone i den här stan
Ja, tack och lov att det går över!
Men det är lik ajobbigt varje gång man ramlar ner i gropen. Det är därför jag vill ha bra redskap, som ett mantra o dyl.
Jag har däremot lärt mig att gilla min kropp som den ser ut, men däremot känner jag mig otillräcklig som människa.
Tack för att du ser mig.
Kram
Det är så befriande att läsa om andra som tampas med samma problem som jag. Några goda råd har jag däremot inte, jag famlar på så gott jag kan. Ibland går det bättre och ibland sämre.
Något som jag genomgående har malande inom mig är att jag är en stor, jäkla bluff, både privat och yrkesmässigt. Kanske är det det här med min glättiga fasad, trallande glad på jobbet och ner i kolkällaren privat. Det är jobbigt att vara en människa!
Kram på dig Inna och till de kloka kommentatorerna! 😉
Det här är nog rätt så typiskt för oss duktiga flickor . Och pojkar med för den delen.
Man måste tillåta sig själv att få vara lite oduktig och oglad även inför andra 🙂 Sen så funkar motion som en endorfinhöjjare . Även om det är segt att kömme igång .
Kram kram
hejja dig inna.
du äger sån klokskap så jag vet inte vad.
vänner har jag INTE haft i mitt liv…
har alltid suttit ensam…
nån vän under en period har väl funnits.
men nu har jag min grannne Marianne 🙂
en kämpe utan dess like. 4 stora barn. värk från h-vetet.
vi hann under kort tid bli både ovänner och de såtaste vänner.
fick ta en paus för det blev för intensivt.
och jag MÅSTE vara ensam MYCKET. det är jag…
är sååå rädd för energitjuvar t ex.
men hon finns där. och är ursnäll.
mån om både mig och flickorna.
min första vän/granne/kompis på 100 år.
då ska du veta att jag suttit helt själv på t o m nyår när jag var ung!!!
kram <3
jag önskar jag hade din självkänsla när det gäller kroppen.