47

Idag är det 47 år sedan jag föddes.

Liten, skrynklig och rödblond.
Min fars kommentar var: är den fule ungen min!

Men det gick över:  jag är varken liten eller rödblond idag. Kanske lite skrynklig dock 🙂

Som barn liten, klen och lillgammal.

Jag är fortfarande lillgammal, snusförnuftig och naiv, tror gott om alla och säger vad jag tycker. Jag sjunger när jag jobbar och pratar med mig själv. Jag har slutat jobba som skolfröken, ett jobb jag har älskat, men  nu är jag glad att jag vågat gå vidare. Livet är härligt. Hjärtat är lite tilltufsat, men jag mår bra och på jobbet får jag ständigt nya spännande utmaningar att anta. Jag är så glad att det finns någon som tror på min förmåga och som har förtroende för mig.

Skrattrynkorna är ett bevis på att jag levt ett lyckligt liv. Även om både kropp och själ har skavanker så tycker jag om mig själv.

47 på utsidan och 17 på insidan. Typ. Jag hoppas att jag fortsätter vara lika barnsligt nyfiken på livet och vågar bejaka barnet i mig. Skräcken är att bli en bitter tant.

Jag fattar fortfarande inte var åren tar vägen. Kan någon förklara det?

Nu är jag lika gammal som världens bästa vän <3