Vemod
Ute är det grått och trist. Man kan bli deprimerad för mindre.
I mitt sinne är det svart och ont.
Jag försöker verkligen tänka framåt, men det gör så ont.
Ont att vara ratad, bortkastad, förbrukad.
Min kärlek duger inte. Jag duger inte.
Jag vill inte vara så ledsen.
Jag vill ha tillbaka mitt vanliga glada jag.
Den jag var före H.
Då var jag nöjd med mitt liv som singel.
Visserligen längtade jag efter någon. Men jag var nöjd.
Jag hade inte ont av sorg.
Jag gick inte sönder inuti.
Jag längtade inte efter någon som inte vill ha mig.
Jag var glad och såg positivt på livet.
Nu vill jag bara gömma mig och inte komma tillbaka förrän det är bra igen.
Jag försöker fortfarande förstå. Men får inse att människor är olika. De 2 separationer jag har gått igenom tidgare i mitt liv har varit ett uppbrott från något som inte fungerat och har känts som en lättnad. Inte lätta beslut, men av nödvändighet för att överleva.
Är det meningen att jag ska uppleva hur det är att bli dumpad för att inse hur jag har sårat andra när jag gått?
Eller var jag förblindad av kärlek och insåg inte att H var mer förälskad i kärleken än i mig?
Jag vill bara må bättre.
Hur slutar jag längta efter någon som inte vill ha mig. Som har brutit all kontakt och sopat bort mig ur sitt liv.
Hur?
Tänk vilken pärla han går miste om, det är hans förlust inte din! Du förtjänar bättre! Inga ord som fastnar för fem öre när man mår som du gör men jag lovar, det är så! En dag kommer du förstå och fråga dej själv ”hur tänkte jag egentligen? var det värt alla tårarna efteråt?” osv. Jag lovar! Du kommer dit en dag. Älta inget du inte kan styra över, acceptera, bearbeta (positiva tankar!) och gå vidare.
Jag vet att du kan! Självklart ska du läka dina sår, inte göra något förhastat. Men jag tror inte man mår bättre av att älta ”varför? varför? varför?” i en evighet. Du kommer förmodligen inte få något svar på det. :/
Hoppas du tar mina ord på rätt sätt! Stor kram!
Verkligen, det är hans förlust, inte din! Klart vädret inte gör underverk för humöret… Jag har städat hela dan, passade perfekt. Vi hade regn först, sen snöblandat. Och mörkt så jag var tvungen att ha lamporna tända.
Låt det ta den tid det tar nu. Älta på bloggen, men du ska se att för var dag som går blir det ett litet steg framåt. Lita på mig, jag vet.
Kramar!