Besök
Jag är nyfiken till min karaktär, så därför kollar jag naturligtvis in vilka mina besökare är.
Tänk vad bra plug-in det finns för att kolla ip =)
Det absurda är att när mitt liv rasade samman och den här bloggen förvandlades från en glad kärlekssång till en svart deppig kärlekssorg ökade antalet besökare med flera hundra om dagen. Helt sjukt!
Många av er känner jag.
Tofflan, Kloppan, Micke, Miriam, Fru Hatt, Sara, Trond, Hellman, Jerry, Ingela, Alice, Monica m fl.
Men jag undrar vilka ni andra är?
Ni som finns i:
Canada? Som läser varje dag
USA?
Mellerud? Kollegor och elever förmodar jag =)
Vänersborg? Håkan vet jag.
Kiruna?
Göteborg? Sari vet jag. Och Svea =)
Stockholm?
Linköping?
För att inte tala om ställen i Östergötland jag aldrig hört talas om, England och Berlin.
Eller Bilddagboken, Aftonbladet och Surikat (förmodligen Carina)
VILKA ÄR NI?
Vågar ni ge er tillkänna?
Stilla min nyfikenhet.
SNÄLLA.
Jag följer det du skriver och känner sympati med dig. Tänker på dig och hoppas du kommer igenom detta trauma. Du är guld!!!!
Jag xmumrik aka anonymia mm 😉 är här allt som oftast och då står det Sthlm.
STORKRAM!
Visst är det spännande?! Jag funderar också över liknande – vilka dessa okända är… Och vilka de är som följer ens blogg men som aldrig kommenterar…
Kramen!
Gammal icke-elev som halkat in på din blogg via facebook och tycker att den är toppen! Hejar på dig Camilla.
”Buss-elev” som tycker mycket om din blogg. Du är bäst! Du klarar det här Camilla, det vet jag! 🙂
tittar in ibland när jag inte har ngt att göra, men du vet att det kan vara ngn som använder proxyserver så kan kanske förklara ngn skum besökare men inte så många.
Mitt mobila bredband visar alla möjliga orter i Sverige men oftast sitter jag i Täby.
Jag vet inte hur man visar sitt deltagande med någon som fått sitt hjärta krossat och stampat på. Jag vet inte alls. Det jag vet är att man kommer ur det och att tiden läker sår men för mig har det ändå varit så att såren blir till ärr och att min tillit är skadad för all framtid. Det krävs enormt mycket för att jag ska våga löpa linan ut numera, jag är livrädd för att känna den där smärtan igen, jag har nog gått miste om mycket, just p.g.a. den här rädslan. Bränt barn, liksom… Jag blir rasande på dessa puckon som tar ens hjärta och trasar sönder det.
Bernt: Tack snälla rara du! Dina ord värmer verkligen. Kram!
Mia: Kram tillbaka!
Tofflan: jag är ju nyfiken till min natur =) Kram!
Jennifer: Tack! Kram
Hanna: tack för din tro på mig! Kram
Axel: tack raring! Kram
Systerdyster. Tack för dina ord. De hjälper. Jag har bestämt att jag SKA klara det här. Kram
visst är det spännande men hur vet du var alla kommer ifrån? skönt att det gick bra os teurapeten o jag förstår mer o mer hur illa du faktískt vlivit behandlad. fy o usch säger jag
kram på dig
Jag har nått Kanadabesök med jag inte blir klok på. Måste vara en sökmotor men det som stämmer inte riktigt det heller.
Jag står för Englandet! Var ju aldrig din elev men det jag minns och kommer minnas om dig är alltid med ett leende på läpparna och skratt som hördes långväga! 🙂 Skratt från magen, sånt där som smittar! Jag tycker det är skönt att läsa din blogg. Det ska alltid vara hysch hysch om jobbiga saker, men du är ärlig fast det är jobbigt och det gillar jag! Kämpa på, kramar!