Glad?

Du ser så glad ut!

Det säger en kollega till mig när jag ledsen och stressad möter honom.

Och jag hajjar till. Inte f*n är jag glad. Det gör ont i bröstet och bränner i magen. Men jag orkar inte argumentera.

Jag har haft 45 år på mig att lära mig hur man håller fasaden uppe.

Vara solig och glad, trots att det är kaos på insidan.

Och jag tror att om jag bryr mig om mitt yttre med snygga kläder, smink och någon slags frisyr, så mår jag bättre.

Inte bra, men lite bättre än sämst.

Nu klarar jag en arbetsdag utan att brista i gråt när någon frågar hur det är.  Det är ett framsteg.

Under diskussionen som efterföljde temadagens film pratade vi om  identitet, ånger och livsval.

Man gör många dumma val i sitt liv, men det viktiga är att inte bli bitter, utan dra lärdom av dem och leva vidare.

Ett av de svåraste valen i mitt liv var när jag valde skilsmässan.

Det var för att överleva själv. Men jag präglades länge av dåligt samvete gentemot mina barn för att jag slog sönder en familj. Idag har jag försonats med valet, som var det absolut rätta och både Exmaken och barnen ger mig rätt.

Livskriser klarar man sig inte undan.

När jag var 25 dog min farfar hastigt i cancer och hela mitt liv slogs sönder.  Det var fruktansvärt tungt.

När jag var 35 skilde jag mig och det var skitjobbigt och hemskt. Men jag klarade det. Jag har växt oerhört som människa sedan dess.

Nu när jag är 45 har mitt liv slagits sönder av H, som fick mig att tro på hans kärlek, som han sedan tog tillbaka. Det var en fruktansvärd chock som har lamslagit mig.

Men jag ska överleva. Jag ska inte gå under.  Men  #%%&/(/&¤ vad det gör ont. Jag saknar och längtar.

När ska jag bli arg och bearbeta mer konstruktivt?

Jag vill bli arg på dig.

Jag vill att du ska se hur du sårat mig.

Jag vill att du ska skämmas.