Svart

Klädd i svart.

Svart ute.

Svart i sinne.

Allt är bara nattsvart.

Jag har försökt att rycka upp mig. Har t  o m dammsugit och diskat.

Hemmet har förfallit sista tiden, men jag orkar inte bry mig.

Tankarna mal och pendlar mellan hopp, förtvivlan och oförståelse.

Du ställde själv frågan: hur kunde jag göra så här mot dig?

Men du svarade inte på den. Jag undrar fortfarande.

Det känns som att jag blev lurad i en fälla och jag föll oanat i den. Tillitsfull och förälskad.

Om du nu inte var klar med henne, så undrar jag varför du tog kontakt med mig överhuvudtaget?

Du dök upp som gubben i lådan i mitt liv när du stötte på mig och jag föll för dig direkt.

Jag trodde att kärleken var ömsesidig.

Det som gör mest ont är dina ord:

”Mitt hjärta tillhör en annan”

Då skulle du inte dykt upp i mitt liv!

Jag trodde på dig när du sa att du älskar mig.

Jag trodde på dig när vi planerade en framtid.

Jag trodde på dig när du sa att vi skulle bli gamla tillsammans.

Jag trodde på oss.

Det borde vara minst ett års karenstid mellan förhållanden. Då skulle du inte kunnat göra så mot mig.

Mitt hjärta är krossat och jag är bara svart och sorg inuti.

Hoppas att du tyckte att det var värt det.