Dag 20

Ännu en mörk natt. Vaknar i ottan.  Sover för lite.

Ensam och ledsen.

Tänk vilken skillnad det är på ensam och ensam.

Jag gillar ofta att vara ensam. När jag själv valt det.

Men nu är det bara tungt.

Bortvald. Dumpad. Avpolletterad. Kastad. Avfärdad. Oönskad. Värdelös.

Du gav mig en glimt av paradiset.

Sen slängde du ut mig, låste dörren och kastade bort nyckeln.

Jag känner mig som en paria.

Jag försöker att förstå. Men känner mig bara lurad.

Lurad av den snällaste, mest omtänksamma människa jag träffat. Som jag känner den djupaste kärlek för.

Men som inte vill veta av mig alls. Bara stängt ute mig ur sitt liv.

Det gör ont ska du veta. Fattar du hur du sårat mig?

Eller du kanske inte bryr dig. Lever vidare obekymrat och nöjd.

Tankarna mal, båda dag och natt. Det är värst på morgonen.

Jag ältar och ältar. Men bloggen är min ventil.

Utan den skulle jag gå under av sorg.

Det hjälper att få mina ord på pränt.

Se mina tankar.

Försöka förstå.

Kämpa vidare.

Jag har begått många misstag i mitt liv.

Är full av fel och brister.

Men försöker ändå att vara en god människa.

Visa omsorg om andra och göra mitt bästa.

Jag är en känslomänniska som svär och skrattar, gråter och älskar.

Går in för saker och ting till hundra procent.

Misslyckas ibland. Men jag vågar.

Nu är jag vingklippt.

Bränd.

Det suger.

Nu ska jag ta på masken. Smink, kläder och ett leende.

Åka till Göteborg.

Skolverkskonferens.

Denna gången för skolledare om entreprenörskap.

Det kanske kan bli en givande dag.

Skönt att vara bland okända en hel dag.