Tiden går

Jag har försökt att låta bli att tänka på det, men det är svårt att styra  tankar.

För precis 1 år sedan fick jag ett telefonsamtal av mannen i mitt liv.

Mannen som älskade mig och som jag skulle bli gammal med.

Jag letade jobb och skulle flytta till Östergötland.

Under dagen hade jag gått på oktobermarknaden med finaste dottern och livet var på topp.

Då får jag samtalet som raserar mitt liv.

Han hade kommit på att han älskade sin före detta mer än mig.

Han valde att göra slut i telefon och försvann ur mitt liv för gott.

Livet blev svart.

Jag ville bara dö.

Familj, vänner, bloggen och terapi samt tid fick mig att få tillbaka livsglädjen och inse att prinsen bara var en groda.

Det var en fruktansvärd period i mitt liv. Inget jag vill att någon annan går igenom.

Men man lägger sig inte ner och dör, även om allt är nattsvart och hjärtat blöder.

Jag har växt mentalt och är en mycket starkare människa än för ett år sedan.

Men självkänslan har minskat.

Jag är ändå ganska nöjd med att leva ensam, även om det känns tomt emellanåt.

Jag föredrar dock celibat framför tillfälliga förbindelser eller random sex.

Min dröm är att träffa någon som är trogen, utan gamla ex i garderoben, en snäll och smart man som gillar att dansa och som accepterar mig som den jag är.

Det svåra är att träffa någon, för jag vill inte springa på krogen, har svårt för nätdejting även om jag vågat reggat mig på happypanncake och har alldeles för liten umgängeskrets där intressanta singlar dyker upp.

Hur gör man?

Eller ska jag bara acceptera att jag är ensam och ska leva ensam resten av livet?

Det känns lite ångestfyllt att tänka tanken att aldrig mer ha sex och att sova ensam resten av livet.

Eller är det bara åldersnoja?

Jag hade varken 30 eller 40-årskris.

Nu får jag panik av att tänka att det är 4 år kvar till 50!

50!

Jag som fortfarande är som en tonåring.

Hur gick det till?

Faan. Jag ville inte kyssa fler grodor. Kan inte bara prinsen dyka upp!

Visst ja, jag lever inte i en film.

Jag lever i verkligheten. Där hjärtan blir blir krossade och skitstövlar lever lyckliga.

Tänkte inte på det.

Jag är dock optimist och tror att det finns någon där ute för mig.

Jag har tagit de första stegen mot resten av mitt liv.

Jag har lämnat det gamla bakom mig.

Nu kan det bara bli bättre.

Vem vet vad som händer i morgon 😉