Tag-Archive for » framtidstro «

Redan kväll

11 mar 2012 @ 19:00 by

En helg med mycket kontemplation, sport (på tv så klart) och en del glädje närmar sig slutet.

En vecka full med aktivitet och förväntan ligger framför mig.

Oavsett om jag befinner mig i en vågdal eller på toppen av livets berg- och dalbana så gäller det att ha tillförsikt och vara positiv.

Jag är ibland oförskämt positiv. Även när jag blir jätteledsen och gråter så folk skäms för mig, så har jag en positiv syn på livet. Den sitter i ryggmärgen och är väl resultat av att ha varit ett älskat och omhuldat barn. Aldrig bortskämd, men lillgammal och utanför, en udda och tack och lov älskad fågel. Och trots dålig självkänsla och bristande tillit har jag alltid varit optimist.

Även när det är jävligt och tufft så ordnar det sig alltid. Tack för jävlar anamma farmor <3

Livet blir inte alltid som man vill, men det är genom svårigheterna vi växer.

När jag är på botten så hakar jag fast mig på mina krokar av optimism och tillit. Jag gråter, förbannar och jag skriver, skriver, skriver. De flesta orden kan ingen annan än jag läsa, men det lättar  trycket att få sina tankar på pränt. Och musik, musik, musik. Musik är tröst, terapi och pepp på bästa sätt.

Svårigheter gör att vi växer och utvecklas.

Jag känner att jag har ett mod inom mig som jag inte haft tidigare.

Jag vågar släppa tag om gammal invant för att prova nya vägar.

Jag vågar vara mer rättfram och säga vad jag tycker och känner.

Livet känns ganska gott just nu, och skulle det gå åt helvete så är jag trygg ändå.

För jag har modet att våga kasta mig ut i något nytt.

Jag har tillit att någon tar emot mig.

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , ,  2 Comments

Framtidstro

13 feb 2012 @ 17:23 by

Efter morgonens resa i iskall buss anlände jag jobbet vid 8 och kunde tina upp i värmen i labbsalen. Det är underbart med eget klassrum.

Dagen har svischat förbi utan att vara stressig. Men ändå så har det gått i ett hela tiden.

Lektioner, uppdatering av hemsida och korrigerande av dokument. Läsa jobbmejl och svara på vissa. Handledning av projektarbete, samtal, elevrådsmöte.

Lunch fanns det inte tid för så jag tar en macka och en frukt och sätter mig hos mina härliga kollegor för en paus. Klämmer i mig mackan samtidigt som vi pratar om ditt och datt.

Börjar skala min apelsin (glad över att flera års citrusförbud är över)

-Men vi får inte äta citrus!!!!! Minna stirrar på mig.

– Jo säger jag och blir osäker. Men visst är det tillåtet nu?

-Det står på info-tv:n att det är förbud igen fortsätter hon och jag känner mig som en skurk med min apelsin. Tänk om jag orsakar någons död!

Jag blir frustrerad och undrar varför vi inte fått information om det. Börjar luska i det och får till slut reda på att det finns en elev på skolan vägg i vägg som är allergisk och att man informerat den skolan. Inte vår. Tillräckligt mycket i alla fall.

Så nu är det tillbaka till det gamla. Inga citrusfrukter på skolan.

Snacka om att fastna med skägget i brevlådan!

Jag åt upp min apelsin och tvättade händerna hur länge som helst. Skolsköterskan sa att det var bra och att vem som helst kan fela. Jag kan ju tycka att informationsflödet inte fungerat.

Några möten, information och planering på eftermiddagen. Ni antecknar va!

Solsken, dagsmeja och fågelsång väckte min längtan efter vår.  Det finns hopp om framtiden. Jag känner ljuset i tunneln. Både bildligt och bokstavligt.

För att använda en sliten klyscha så är det ingen idé att gråta över spilld mjölk. Bryt ihop och gå vidare typ. Men vi behöver tid att sörja och bearbeta också. I alla fall jag. Så den som inte orkar läsa eller stör sig på mitt gnäll behöver inte ta del av mitt liv. Jag kämpar varje dag och gör så gott jag kan för att hitta ljuset igen.

Och idag känner jag hopp och tillförsikt. Livet går vidare.

Att komma hem och det fortfarande är dagsljus är härligt. Det gör inte ens något att solen försvunnit och det faller snö. Morgonens -10  har dessutom förvandlats till plusgrader.

Sonen har både diskat, röjt och slängt sopor, så  jag kan ta mig fram till både spis och diskbänk. För nu är det läge för mat.

 

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , , , , ,  7 Comments

Tiden går

30 okt 2011 @ 0:36 by

Jag har försökt att låta bli att tänka på det, men det är svårt att styra  tankar.

För precis 1 år sedan fick jag ett telefonsamtal av mannen i mitt liv.

Mannen som älskade mig och som jag skulle bli gammal med.

Jag letade jobb och skulle flytta till Östergötland.

Under dagen hade jag gått på oktobermarknaden med finaste dottern och livet var på topp.

Då får jag samtalet som raserar mitt liv.

Han hade kommit på att han älskade sin före detta mer än mig.

Han valde att göra slut i telefon och försvann ur mitt liv för gott.

Livet blev svart.

Jag ville bara dö.

Familj, vänner, bloggen och terapi samt tid fick mig att få tillbaka livsglädjen och inse att prinsen bara var en groda.

Det var en fruktansvärd period i mitt liv. Inget jag vill att någon annan går igenom.

Men man lägger sig inte ner och dör, även om allt är nattsvart och hjärtat blöder.

Jag har växt mentalt och är en mycket starkare människa än för ett år sedan.

Men självkänslan har minskat.

Jag är ändå ganska nöjd med att leva ensam, även om det känns tomt emellanåt.

Jag föredrar dock celibat framför tillfälliga förbindelser eller random sex.

Min dröm är att träffa någon som är trogen, utan gamla ex i garderoben, en snäll och smart man som gillar att dansa och som accepterar mig som den jag är.

Det svåra är att träffa någon, för jag vill inte springa på krogen, har svårt för nätdejting även om jag vågat reggat mig på happypanncake och har alldeles för liten umgängeskrets där intressanta singlar dyker upp.

Hur gör man?

Eller ska jag bara acceptera att jag är ensam och ska leva ensam resten av livet?

Det känns lite ångestfyllt att tänka tanken att aldrig mer ha sex och att sova ensam resten av livet.

Eller är det bara åldersnoja?

Jag hade varken 30 eller 40-årskris.

Nu får jag panik av att tänka att det är 4 år kvar till 50!

50!

Jag som fortfarande är som en tonåring.

Hur gick det till?

Faan. Jag ville inte kyssa fler grodor. Kan inte bara prinsen dyka upp!

Visst ja, jag lever inte i en film.

Jag lever i verkligheten. Där hjärtan blir blir krossade och skitstövlar lever lyckliga.

Tänkte inte på det.

Jag är dock optimist och tror att det finns någon där ute för mig.

Jag har tagit de första stegen mot resten av mitt liv.

Jag har lämnat det gamla bakom mig.

Nu kan det bara bli bättre.

Vem vet vad som händer i morgon 😉

 

Category: tankar  Tags: , , , , , ,  6 Comments