11 mar 2012 @ 19:00 by
inna En helg med mycket kontemplation, sport (på tv så klart) och en del glädje närmar sig slutet.
En vecka full med aktivitet och förväntan ligger framför mig.
Oavsett om jag befinner mig i en vågdal eller på toppen av livets berg- och dalbana så gäller det att ha tillförsikt och vara positiv.
Jag är ibland oförskämt positiv. Även när jag blir jätteledsen och gråter så folk skäms för mig, så har jag en positiv syn på livet. Den sitter i ryggmärgen och är väl resultat av att ha varit ett älskat och omhuldat barn. Aldrig bortskämd, men lillgammal och utanför, en udda och tack och lov älskad fågel. Och trots dålig självkänsla och bristande tillit har jag alltid varit optimist.
Även när det är jävligt och tufft så ordnar det sig alltid. Tack för jävlar anamma farmor <3
Livet blir inte alltid som man vill, men det är genom svårigheterna vi växer.
När jag är på botten så hakar jag fast mig på mina krokar av optimism och tillit. Jag gråter, förbannar och jag skriver, skriver, skriver. De flesta orden kan ingen annan än jag läsa, men det lättar trycket att få sina tankar på pränt. Och musik, musik, musik. Musik är tröst, terapi och pepp på bästa sätt.
Svårigheter gör att vi växer och utvecklas.
Jag känner att jag har ett mod inom mig som jag inte haft tidigare.
Jag vågar släppa tag om gammal invant för att prova nya vägar.
Jag vågar vara mer rättfram och säga vad jag tycker och känner.
Livet känns ganska gott just nu, och skulle det gå åt helvete så är jag trygg ändå.
För jag har modet att våga kasta mig ut i något nytt.
Jag har tillit att någon tar emot mig.
Senaste kommentar