att våga tro
Det sägs att man inte ställs inför större prövningar än man klarar av.
Det är svårt att förstå när man lamslås av sorg och katastrof. När hela världen rämnar och allt man trott på rycks undan.
Varför skulle detta hända mig?
Förtjänar jag att behandlas som skit?
Att få höra att tiden läker alla sår är som ett slag i ansiktet när sorgen är som starkast.
Men det är sant!
Det går att ta sig upp ur gropen av sorg. Det går att gå (någorlunda) hel ur elände.
Jag tror (oftast) att det finns en mening med det som sker. Även om det ibland är jävligt svårt att förstå. Ibland förstår vi inte sammanhangen förrän långt senare. Om ens alls.
Det viktiga är att våga tro.
Jag tror stenhårt på Kirkegårds ord.
”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv”
Jag vågar älskar mig själv.
Jag vågar tro på mig själv.
Jag måste tro på kärleken igen.
Våga tro på en man som säger att han älskar mig.
För alla kan ju inte vara som H. Säga det och ta det tillbaka.
Senaste kommentar