Jag har dejtat herrarna Snabeldrake, Ajax och Mopp.
Tillsammans har vi varit på jakt.
Jakten var lyckad.
Samtliga snyltgäster, dvs Dammråttorna, infångades och nedlades.
Ett mycket lyckad dejt.
Men allt var inte bra.
Mina finaste orkidéer visade sig vara besudlade av Ullöss. Jag insåg att det var Mission Impossible att rädda dessa, så nu har de också gått i graven.
Så det blir att locka hem nya orkidéer. Utan inneboende.
Strålande solsken, dagsmeja, fågelsång och vårkänslor.
Men jag har suttit inne och pillat på datorn och suttit i möten hela dagen. Fixat praktiska saker och varit IT-support. Det praktiska arbetet har hållit tankarna borta.
Mest har jag längtat hem till sängen. Förkylningen har knockat mig, men jag är envis och hänger i. Tack och lov att jag bara hade administrativt arbete idag.
Men visst hade det varit skönt att sitta ute i solen.
Jag längtar vår.
Jag längtar sommar.
Jag längtar harmoni i själen.
Jag längtar äkta livsglädje, den kom av sig lite. Tack för det liksom Herr Vindflöjel!
Efter hemresa i bastubuss var det skönt med en promenad i vårsolen. Även idag hade jag lyxen av en tom lägenhet. Middag framför datorn och sen hade jag en dejt med snabeldraken, herr Ajax och Mr Mopp. Det var en toppendejt. Tänk att städning är så bra terapi. Till helgen blir det fönsterputs och städning av balkongen.
Jag hoppas att jag få sova i natt. De senaste veckorna har jag sovit dåligt för att hjärnan haft så mycket att fundera på. Nu när jag fått svar på mina frågor behöver jag sova. Bättre ledsen och utvilad än förväntansfull och trött. Just nu i alla fall. Allt har sin tid på något sätt.
Jag kan hantera sorg och saknad, för jag vet att det blir bättre. Att någon jag trodde på och älskar bara var en illusion är en insikt som gör ont, men jag kommer över det. Det som svider är däremot att bli totalt raderad ur någons liv. Bortsopad som om jag aldrig existerat. Det får mig att känna mig så värdelös. Som någon man leker lite med och sedan kastar bort. Livet är en smärtsam lärdom.
Från flera får jag höra att jag är så stark och att det är min inre styrka som skrämmer. Det är knepigt för jag känner mig inte stark. Mest ensam och svag. Självkänslan sviktar. Jag har aldrig haft tro på att jag duger. Att jag är värdig att älska. Däremot kan man inte lägga sig ner och dö eller förvänta sig att någon annan kommer och löser problemen. Jag är uppfostrad till att bita ihop och sluta sjåpa mig. Sluta gråt och gå vidare. Något som har varit svårt för en känslomänniska att hantera. Jag gråter ju inte med flit. Men jag är präglad av kan-själv och är självständig. Något som varit nödvändigt för att livet ska fungera. Och någonstans borde det finnas en man som inte är rädda för starka kvinnor?
Senaste kommentar