Tankar över en kopp kaffe
Dagen började i gryningen. Jag vaknade, somnade om, vaknade, somnade om och vaknade i dagsljus. Fick lite panik. Kan ju inte sova bort hela dagen! Men klockan var bara 8.
På agendan står plugga, plugga, plugga.
Jag läser ju två kurser. Den ena har jag valt själv av eget intresse och den andra har jag bara blivit pålagd av jobbet (jag har sagt ja till den) och känner en viss press, eftersom jag redan har betyg i kursen och således måste läsa upp min 4:a till ett mvg.
Bloggen är min ventil där jag luftar mina tankar och känslor. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 13. Känslomänniska är bara förnamnet. I dag, i det offentliga rummet, får jag tänka mig för lite mer, avkoda namn och händelser ibland. Inte lämna ut någon annan än mig själv.
En av de bästa sakerna med bloggen är alla vänner jag fått. Vänner som bekräftar mig och således stärker min självkänsla. Vänner som tröstar och peppar, retas och skojar, ger respons och säger till om jag tänker helt galet.
Just detta att få ärlig respons av människor som inte bara stryker medhårs är utvecklande. Om jag var omgiven av ja-sägare skulle det inte hända mycket inombords, eller hur?
Som människa består jag av både förnuft och känsla. Mitt inlägg igår om obehöriga skrevs av känslodelen. Min förnuftsdel håller med de goda herrarna i deras ord om krav på behörighet. Men känslodelen av mig reagerade på tonen i debatten. Så jag kände mig personligt träffad, även om jag vet att det absolut inte var deras intention.
Jag är lyckligt lottad (eller för ointressant) som har sluppit webbtroll, stalkers och elaka kommentarer. Men jag har vänner som drabbats. Vänner som inte sticker ut hakan mer än vad jag gör. vänner som känner sig så illa berörda att de slutar blogga pg a elakheter.
Det suger om du frågar mig!
Man kan tycka olika. Man kan argumentera hit och dit. Men man kan vara saklig och hålla en god ton. Vi är väl för farao vuxna människor!
Nu är kaffekoppen tom och fröken ska bli elev. Idag är det buddhismen som står på agendan.
Senaste kommentar