Ensam
Jag är en mycket social person. Älskar att umgås och träffa nya människor.
Samtidigt gillar jag att vara ensam. Motsägelsefullt? Ja kanske.
Ensamhet när den är frivillig.
Jag avskyr påtvingad ensamhet som skapar en känsla av utanförskap. Den känslan kan infinna sig på helgerna när allt ska vara så kul och trevligt och man ska umgås och ha mysigt och festa och vara t i l l s a m m a n s.
Ikväll är jag helt ensam hemma och det är underbart!
Min hem är invaderat av unga män som lanar sen i fredags. Ja typ student, ledig, arbetslösa
De är snälla och trevliga, är skötsamma och stör inte på nätterna.
Men jag måste ju tänka mig för hela tiden.
Kan inte skrota runt i nattlinne på kvällarna.
Måste ta på mig morgonrock. De är vana att se mig i papiljotter. Vi har ju känt varandra i 10 år. Men jag kan inte skrota runt i nattlinne. Det får bara familjen stå ut med.
Det värsta är på morgonen.
Jag sover oftast i paradiskostym och helt plötsligt kan jag inte smyga ut naken till badrummet vid 6-tiden. Jag är van att sonen sover vid den tiden och jag är ensam. Inte att det sover unga män i mitt vardagsrum.
Ikväll ha de gått hem till en av killarna i gänget.
Och jag njuter av att vara ensam.
Tänk att jag njuter av att vara ensam. Några timmar är helt ok 😉
På tal om ensam. Flera har sagt till mig att det bara är att kasta sig ut i dejtingträsket direkt. Upp i sadeln igen, det finns fler fisk i havet, mister du en osv.
Men jag förstår inte hur man är funtad om man ena dagen är i ett förhållande och nästa ska leta efter en ny? Man kan ju inte bara stänga av och på sina känslor. I alla fall inte jag. Jag tror att man lurar sig själv om man tror det.
Man behöver ju landa. Bearbeta. Gå vidare. Oavsett om man är den som gör slut eller blir dumpad. Och jag har haft båda rollerna så jag vet att det är inte lätt för den som gör slut heller. Även om man har ett försprång.
Hur snällt är det mot någon ny som man börjar träffa innan man är klar med det gamla?
Nej, bearbeta klart först. Sen kan man gå vidare. Hur lång tid det tar är olika. Men det är mest schyst* Tycker jag.
Just nu känns dejting oerhört avlägset kan jag säga.
Jag jobbar med att släppa taget och gå vidare.
Det är också kärlek.
Att släppa taget om någon som inte vill.
*Ja det stavas så enligt min husgud SAOL
Jag har aldrig trott på att det är okej – det är inte ens rättvist mot sig själv eller en eventuellt ny partner – att kasta sig ut på dejting omedelbart efter en havererad relation. Man måste läka sina sår, slicka dem lite… rannsaka och se vad som inte funkade. Eventuella sårade känslor måste helas.. annars är det så lätt att ta med sig sin sorg och smärta in i nästa förhållande.
Varför har så många bråttom? Jag förstår inte det. Det ÄR inte farligt att leva ensam, att vara utan partner. Det är ett ypperligt tillfälle att lära känna sig själv!! Tro mig, jag vet! De som på något vis identifierar sig med sitt förhållande – som anser att de ”inte har ett värde” som singlar – det är de som mest behöver singellivet. Det är verkligen en källa till lärdom och självkännedom.