Hej bloggen
Hej bloggen, det var länge sedan.
Livet pågår för fullt och jag är ledsen att jag behandlar dig så styvmoderligt. Men vi har på något sätt växt ifrån varandra. Jag behöver dig inte längre. Du finns kvar av sentimentala skäl om jag ska vara helt uppriktig och vänner ska ju kunna säga sanningen till varandra.
Det riktiga livet är viktigare än det digitala. Jag har varken behov eller lust att redogöra för allt jag gör, känner och tycker. Kalla mig tråkig, lat eller bekväm. Men jag måste inte tala om vad jag åt till frukost, hur mycket jag har tränat eller hur bra jag är på att fynda på loppis, vad som hänt på jobbet eller vad jag tycker om miljö, religion eller samhällsutvecklingen varje dag. Ibland torrbloggar jag, men jag orkar oftast inte sätta mig vid datorn och skriva ner inlägget.
OBS detta betyder inte att jag tycker något negativt om de som bloggar om allt i sitt liv. Bara att JAG INTE vill, kan eller orkar längre.
Antalet kommentarer och besökare har naturligt minskat, men jag sörjer inte. Det känns som ett normalt utfall. En stor bidragande orsak till att jag inte bloggar som tidigare är att jag lever tillsammans med en människa som inte vill figurera i bloggen och det respekterar jag. Samtidigt är det en begränsning som hämmar mig och då är det bättre att låta bli. Men också att min gräns mellan personlig och privat har flyttats mer och mer.
Emellanåt händer det dock att jag får både lust och ork att blogga och då glimtar det till. Men oftast är jag fullt nöjd med att dela med av mitt liv via IG och FB. En bild säger mer än 1000 ord.
Tjolahopp mina gullvippor <3
DU som är anledningen till att jag började <3
Att ens livskamrat inte vill deltaga i bloggen ser JAG som ett dåligt tecken. Jag borde ha förstått för min del när det var så i mitt fall. Alltså: JAG tar det som ett tecken på svaghet och något att dölja.
Eventuellt är bloggandet på utdöende öht. Vad tror du? Vad blir tidens nya tand tro…
Jag har hittat till kyrkan och mår som en prinsessa utan jobb och med Guds och Universums försorg.
Dock kvarstår sömnproblemen trots två olika medikamenter. Ett tecken på utbrändhet månntro. På af har jag äntligen fått igenom min ibs som ett handikapp. Men nån sjukpension får "man" inte så jakten på försörjning pågår. Eller inte, rättare sagt inte. Jag är nöjd som det är och pengar kommer alltid in.
Har sålt bilen och sparar in en tusing i månaden där. Det viktigaste för mig är att välja kärlek framför rädsla. Jag är inte orolig och har slutat "säkra upp". Nu sparar jag pengar i en burk bara lite random så där och det går bättre än nånsin.
Önskar dig en underbar semester på Teneriffa (?) <3
”Att ens livskamrat inte vill deltaga i bloggen ser JAG som ett dåligt tecken. Jag borde ha förstått för min del när det var så i mitt fall. Alltså: JAG tar det som ett tecken på svaghet och något att dölja.”
JAG ser det som ett helt normalt sätt att värna sin personliga integritet när man är en person som inte är aktiv i social medier och som inte vill få sitt privatliv utfläkt i det offentliga rummet. Och det respekterar JAG.
Människor tolkar olika utifrån kunskap och erfarenhet.
Sen är bloggen anledningen till att H och jag träffades, så jag har svårt att begrava den.
Vi kommer att få en underbar semester med sol och värme 🙂
Jag hoppas att vi trots allt få läsa lite då och då från dig här i bloggen. Jag följer dig på instagram men det är ändå kul att få se och läsa lite här ibland.
Kram!
Vad härligt det ser ut
Unnar er verkligen den semester ni hade !
Likadant här..ja, med resor .Vi shoppar inteså ofta eller äter ut , vi satsar på resor istället .
Jag har förmånen att ha en kusin som köpt en lägenhet på Gran Canaria så det blir en resa senare våren 2015.Prag är målet därefter 🙂
Kram