Ensamhet

I hela mitt liv har jag haft en känsla av utanförskap. En känsla av att jag inte duger att vara med. Trots skyhögt självförtroende har jag alltid haft låg självkänsla. Jag hade aldrig någon bästa vän. Jag kom alltid i andra hand. När jag var 34 år träffade jag min bästa vän och själasyster Alice och då förändrades livet. Vi har funnits för varandra i över 20 år nu och stöttar varandra i vått och torrt (just nu suger det att vi bor i var sitt land och inte kan träffas)

H hjälpte mig att stärka min självkänsla på många sätt, men att han inte vill leva med mig längre har naturligtvis påverkat självkänslan negativt. Det känns som att jag är värdelös och inte duger till något. Vetskapen att han dejtar och träffar nya kvinnor sänker mig. Han har städat bort alla spår av mig i huset. Som om han inte kunde bli av med mig fort nog. Så känns det i alla fall.

Jag vet att min ensamhet är en känsla, inte en verklighet. Jag har människor att träffa, vänner att umgås med. Det är främst under helger och högtider som ensamheten slår till. För då ska man alltid ”göra något” och inte sitta ensam hemma. I en tvåsamhet har man alltid någon att vara med. Jag famlar i att hitta mitt eget liv igen. Jag vill känna att jag är god nog som jag är.

Men man kan vara ensam i en tvåsamhet också. Så hade jag det när jag levde med mina barns pappa. Hans sociala fobi gjorde att jag fick gå på de flesta släktkalas, föräldramöten, skolavslutningar och evenemang ensam. Jag kände mig alltid som en ensamstående förälder, trots att jag var gift.

Självvald ensamhet kan vara mycket positiv, men är man bortvald gör ensamheten ont.