Tankar i gryningen

Jag ligger i min säng i Sponvika. Har sovit hela natten. Det värker i halsen av återhållna känslor. Jag ligger ensam här, när vi skulle varit två.

Det jag kan göra är att skriva av mig. Dagboken har alltid hjälpt mig. Då får jag lättat på trycket och dämpat ångesten. För jag har verklig ångest.

Alice säger att jag har fått en chock.

Att jag lever i chocktillstånd just nu. Hon har aldrig sett mig så här. Och hon har ändå funnits vid de två separationer jag haft i  mitt liv.
Att jag måste ta en dag i sänder. Att fokusera på att ta små, små steg.

Tack och lov att bästisen är terapeut och är rak på sak.

Det känns skönt att vara hos människor som omsveper mig med kärlek och omsorg. Att ha sällskap, men också möjlighet att dra mig undan och vara ensam i min sorg.

Men även om man säger till mig att släppa taget och gå vidare, så hoppas jag ändå. Man säger till mig att han är självisk som visat sitt rätta jag och att hans agerande  gjort så stor skada som inte är värt att reparera. Ändå hoppas jag.

Hoppet är min livlina just nu.

Ett steg i sänder.