Var tog förnuftet vägen?

Jag är tacksam att jag inte jobbar i skolans värld längre.

Det finns flera orsaker, men det senaste påfundet gör mig så trött.

Spontant tänker jag som en tonåring: orka.

Skolavslutning. Kyrkan. Fy fy fy.

Skolverket har pekat med hela handen.

Vi lever i ett samhälle som är kristet. Även om kyrka och stat är åtskilda är vår kultur och vårt samhälle präglat av kristna värderingar. Det kan ingen förneka.

Vår läroplan är fortfarande präglad av kristna värderingar.  Och ja, jag vet att vi har religionsfrihet i Sverige. Det är inte riktigt det som frågan handlar om. De flesta i Sverige är faktiskt sekulariserade eller ateister. Jag tror att Sverige räknas som ett av världens mest ateistiska land. Trots det firar de flesta jul, påsk och midsommar som sedan  1000 år tillbaka är KRISTNA högtider.

Lucia,  julklappar och Nu tändas tusen juleljus är en en del av vår kultur. De flesta som firar detta är inte utövande kristna. Men det är en del av vårt kulturarv.

De flesta svenskar som firar jul, påsk och midsommar är inte troende, utan firar för det hör till vår kultur.

Man kan ha skolavslutning i kyrkan utan att det blir en religiös tillställning. Det går att tända ljus, sjunga sånger och berätta historier som den om den barmhärtige samariten utan att det är religiös propaganda.

Min fråga är hur orkar man? Man är så rädd för att göra fel och så blir det bara en enda soppa av alltihop.

Tack och lov att jag inte arbetar i skolans värld längre och slipper alla dumma diskussioner.

För var har vanligt sunt förnuft tagit vägen?

Min mamma är uppväxt i ett religiöst hem och har blivit påtvingad Gud och Jesus (enda gången jag fick godis av mormor var i kyrkan så jag skulle vara tyst) Mamma är inte medlem i svenska Kyrkan sedan många år, ett fritt val, men hon går till kyrkan både på bröllop, dop, konfirmationer, begravningar och annat. Hennes inställning är att man får se besöket i kyrkan som ett studiebesök.

Tänk om fler hade den inställningen. Oavsett vad man tror på.