Samtalsterapi

Kemin stämde.

Jag har pratat och gråtit.

Skrattat och lyssnat.

Ältat och öst ur mig.

Tack chefen som lyssnade på mitt rop på hjälp. Det är en trygghet att ha en terapeut som kan hjälpa mig att komma vidare.

Men fortfarande har jag obesvarade frågor. Det går inte att komma ifrån.

Att Du inte älskar mig tillräckligt får jag acceptera.  Det gör fruktansvärt ont att du inte älskar mig som jag älskar dig. Men man kan inte styra en människas känslor.

Däremot kan jag inte acceptera sättet du dumpade mig på.  Du gjorde mot mig, precis som du bad att jag aldrig skulle göra mot dig. Även om du säger dig vara så ärlig, känns det fegt och elakt.

Ena dagen planerade vi att bli gamla tillsammans och nästa avpolletterar du mig som en gammal leksak man tröttnat på. Du vill inte ha mig i ditt liv överhuvud taget. Det gör ont ska du veta.

Jag befann mig på högsta berget, hög av kärlek, och du sparkade mig rätt ut för stupet.

Nu befinner jag mig en djup grop av sorg och ångest.

Tid och terapi ska göra att gropen blir grundare och att jag inte faller i den så ofta.

Men jag gråter. Sörjer. Längtar.