Två steg framåt…

och ett steg tillbaka.

De senaste dagarnas sköna flow stoppades idag.

Utvilad och på gott humör bestämde jag mig för att gå till fiket.

Vi har en stående tid kl.11.00 på lördagar. Ungkarlsgänget och jag.

Jag har inte fikat på evigheter. Inte sedan H och jag fikade där med vännerna i september. Jag har inte orkat, för jag har mått så dåligt.

Men nu var det dags!

Så får jag frågan om hur jag har det och hur det är med H. En person som inte har en aning om vad som hänt i mitt liv ställer en oskyldig fråga. Och jag tvingas berätta. Klumpen i magen dök upp direkt. Jag sjönk ner i hålet igen. Men hålet är inte lika djupt som tur är. Men det känns.
Sen känns det lite surrealistisk att mitt Ex (vi har ju samma umgängeskrets) dyker upp och sitter bredvid mig och vi konverserar trevligt med varandra.  Jag gör mitt bästa för att var normal och social. Håller masken. Jag vet att han vet. Men ingen säger något.

J***a Skit-H!

Det är orättvist att du ska vara lycklig och må bra när jag mår skit.

Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Som så många av mina fina vänner säger. Jag är värd bättre.

Jag har skidor på svtplay. Ska läsa intressanta rapporter om ungas Internetvanor. Laga lasagne till middag. Städa lite om andan faller på. Det är skönt med en lugn hemmadag.

Jag är inte knäckt även om det blev ett litet bakslag. Tack och lov för mental styrka.

Karma H. Karma.