Låg
Ikväll är jag lite låg.
Mest för att jag känner mig ensam.
Det hjälper inte att jag har haft en toppendag på jobbet.
Världens goaste elever och kollegor. Massor av skratt och gemenskap.
Det ekat tomt hemma.
Jag har ingen att höra ihop med längre.
Jag är bara ensam. Katterna kan inte riktigt kompensera den känslan.
Jag jobbar på att hitta tillbaka till den lyckliga människa jag var före H.
Ibland är det svårt att hitta rätta vägen.
Category: känslor
Tänker på dig och skickar kramar via cyberspace…
Förutom din rad om H och den upplevelsen, samt detta om ditt jobb så kan jag skriva under på allt det andra. En känsla av ensamhet trots barn varannan vecka och katterna. Det fattas liksom någonting för mig själv. Kramar!
Nu har jag läst ikapp massor och kan inte frtå hur folk kan begära att du ska ha kommit över H redan! Jag blev krossad av en H (! det är nåt med dem va? fast den här svek mig inte för någon annan, han svek för att han inte vågade ta risken att kanske bli sårad) 1999, och allt blev bara skit LÄNGE. MYCKET längre än bara sex-sju veckor. Det är väl inget konstigt? Längden på förhållandet spelar väl ingen roll om närheten och tilliten fanns där och sen bara – pang!
Några år senare var jag fortfarande singel och H och jag började småumgås igen, men mina känslor kom aldrig tillbaka som förr, nu var det han som trånade och jag som bara var kompis. Så höll vi på till 2007! Då träffade han nån som han har gift sig med nu, och jag träffade strax efter det en Kristoffer som var allt som jag alltid trott att jag INTE sökte (bl a liten, späd, nio år yngre än jag) och tre år senare sitter vi här i ett nyköpt hus utan att jag begriper hur det gick till. Vi har fortfarande skitkul ihop, och det är det som räknas.
Det är inget fel på att vara singel och du verkar leva ett rikt liv. Hjärtesorgen tar den tid den tar. Det tog nio år innan jag orkade lita på någon ny, tiden gick fort, men jag blev såååå less på alla som sa ”men hur kan DU vara singel?” (underförstått ”vad är det för konstigt med dig då, som vi inte vet om?”)
Ta hand om dig. Du verkar otroligt vettig. Jag tror nog att det finns nån som du kan komma att lita på igen också, men det finns ju ingen anledning att ha bråttom. I vår ålder blir man dessutom fortfarande bara bättre och bättre för varje år. Njut av den insikten, och av dig själv.
PS se upp med katterna, du…! Kristoffer påstod att min KATT hade bjudit hem honom för att se på film hos oss, och efter den kvällen sov han inte hemma hos sig själv nåt mer igen. Hupp!