Tiden går

Det har snart gått ett år  sedan marken rämnade.

När den jag älskade och skulle bli gammal med helt plötsligt kom på att han älskade sin fd. mer.

Varför han skulle stöta på mig och få mig så förälskad, när han ändå skulle gifta sig med henne, kan man fundera på. Men det är en ickefråga numera.

Det har varit ett lärorikt, utvecklande år.

Smärtsamt.

Oerhört smärtsamt.

Men jag har växt och har en inre harmoni som inte fanns tidigare.

Jag har insett att H var en parentes i mitt liv och att kattguld glimmar lika fint som guld när man inte tittar noga.

Det har tagit tid att läka en krossat hjärta. Och jag tror att det är viktigt att ta just tid. Inte kasta sig in i ett nytt förhållande, för att man längtar, saknar och inte vill vara ensam.

Men det är min uppfattning.

Jag tror på att landa ordentligt. Bearbeta klart.

Karens.

I mitt vuxna liv har jag haft 3 förhållanden. 2 där jag har valt att gå och 1 där jag blev dumpad. Det senare har fått mig att reflektera. Mycket.

Det är skillnad på att lämna ett destruktivt förhållande, bryta upp från något som inte leder någonvart och att bli dumpad när man är som mest förälskad.

Livets skola är hård ibland.

Tiden läker som sagt sår.

Det trodde jag inte under en lång period, svårt tyngd av sorg och utan livsglädje.

Men livet vann. Glädjen kom tillbaka.

Jag är starkare än förut.

Jag har lärt av smärtan och sorgen.

Jag har vågat visa mig svag och fått hjälp.

Växt. Utan svårigheter växer vi inte.

Nu är jag redo att gå vidare i livet.