Blog Archives

Samtalsterapi

Tack och lov för företagshälsovård.

På tisdag ska jag få träffa en terapeut.

Jag måste ta mig ur  detta helvete H har parkerat mig i.

Jag ska överleva.

Ny dag, nya tag

Jag har sovit i natt.

Hade nog behövt sova hela dagen också. För jag är svintrött och tung i huvudet.

Längtar, saknar och drömmer.

Men måste gå vidare. Måste. Måste.

Det här helvetet vill jag inte uppleva igen. Och hur ska jag våga tro på kärleken igen?

Det är kanske meningen att jag ska var singel resten av livet.

De som säger att jag ska ge mig ut och ragga för att komma vidare vet inte vad de talar om.

No way!

Random sex lagar inte ett krossat hjärta. Det skadar bara en sårad själ ännu mer.

Nu är det dags att jobba sig lite.

På med vinterkängor och vantar. Ut i snöeländet.

Jag är som Tofflan. Gillar INTE snö och vinter.

Jag har överlevt dag 12

Mest tack vare världens bästa elever.

Ni är min livlina just nu.

Så underbara. Lekfulla. Tramsiga. Gulliga. Masiga. Teknikare^^

Hela dagen har jag varit som en zombie. Tappat bort nycklar. Men jag kom ihåg bankkoden. Tack vare fusklapp.

Hur kan man vara så trött, men ändå inte kunna  sova? Jag som ALLTID kan sova!

Jag ska få träffa en psykolog genom företagshälsan, får mer info om det imorgon. Tack chefen.

Jag måste hitta redskap att leva vidare.

Jag måste bita ihop och gå vidare.

Vill inte bli patetisk och bitter.

Vill bli mitt vanliga glada jag.

Jag vill bli arg på H som sårat mig så.

Jag behöver bli arg på H, för att gå vidare.

Jag önskar att H mår skit. Så  det känns lite bättre för mig.

Jag måste inse att det är han som är förloraren, inte jag.

Imorgon ska jag följa med på after work: bowling och mat med mina underbara kollegor. Jag behöver göra roliga saker och tänka på annat.

På fredag åker jag till världens bästa dotter i Karlstad.

Jag var på högsta toppen och kraschlandade i helvetet. Nu kan det bara gå uppåt.

Hur ska jag tolka detta?

Jag har sökt flera jobb i Linköping.

Planen var att flytta till H.

Men det blev ju abrupt omkullkastat.

Idag upptäckte jag att den ena arbetsgivaren kollat min blogg.

Det är ett jobb som jag faktiskt är intresserad av. Oavsett.

Men det känns ju ganska kört när jag i ansökan skrev att jag planerade att flytta till Östergötland p g a Kärleken.

Och de hamnar i en svart deppig blogg om olycklig kärlek.

Inte precis det kompetenta intryck jag vill ge.

Men det är samtidigt lite smickrande att de faktiskt googlat på mig och hittat min blogg.

Faktiskt.

Det ska bli intressant om de hör av sig för intervju ändå.

Och hur många arbesgivare googlar alla som söker jobb?

Jag vet att min chef gör det inte.

Tung dag

En hel natt utan sömn genererar inte direkt en fröken på topp.

Jag är ett vrak. Mår bajs.

Som tur är har jag världens snällaste elever.

Några jobbar, några leker mekar, några spelar och alla är de snälla och trevliga, roliga och härliga.

Så jag ska nog överleva den här arbetsdagen.

Och bita ihop.

Och håll tummarna att jag får sova i natt.

Fuck You

En skitnatt utan sömn.

Jag hoppas att du har legat vaken och inte kunnat sova.

Jag hoppas att du har dåligt samvete och skäms.

Om du bara känner en tusendel av min smärta så räcker det.

Fuck You!

Jävla skit-H.

Jag älskar dig så mycket och du gör mig så illa.

Hoppas att du tycker att det är värt det.

Dag 11 äntligen över

Snö, snö, snö.

Från snödrev på Dal till snöslask i Vänersborg. Försenade bussar och svårt att komma fram på vägarna. Nu är skitvädret här.

Fast det är klart. Nu är värsta månaden på året. I år värre än vanligt.

Den bra känslan jag hade i morse försvann vid halv åtta.

Hela dagen har varit en evig kamp mot sorg och smärta.

Jag har gjort mitt bästa för att vara glad och trevlig, men hela tiden har smärtan bränt i magen. När ska  den försvinna?

Jag har lyckats kväva gråten i halsen när folk visat sin omtanke och har lyckats prata nästan normalt.
Det är väl ett framsteg?

Jag har svårt att se någon skillnad på min sorg dag 1 och dag 11. När faaan ska jag börja må bättre??????

Samtidigt som jag längtar efter dig så vill jag att du mår lika dåligt  som jag gör och jag önskar  att du kunde känna  min smärta. Att du kunde förstå hur du har sårat mig. Du har fått mig att känna mig så värdelös. Vad hjälper det att du säger att jag är klok, omtänksam och vacker när du ändå inte vill ha mig.

Det har varit bra att marknadsföra och föreläsa  hela dagen och kvällen. Då har jag kunnat ta på mig en mask och spela glad och trevlig. Fast jag är bara ledsen och sorgsen inuti.  Att prata gymnasieprogram, ämnesplaner, val och teknik har fått mig att skärpa mig och fokusera på annat än den brännande smärtan i kropp och själ.

Och mina underbara elever har hjälpt mig bara genom att finnas. Åh vad jag gillar mina godingar^^

Jag har tappat fotfästet. Mitt vanliga jag är borta.

Fan ta dig! Varför skulle du få mig att älska dig om du inte var klar med henne?????

En ok dag?

Det kändes bra när jag vaknade.

Visserligen molade det i magen, men inte den där våldsamma smärtan jag haft hittills.

En vän sa en sak till mig igår och det fick mig att vända lite. Han påpekade att en man som ena dagen säger att han älskar mig, längtar efter mig och vill att jag flyttar in hos honom och som dagen efter säger: tyvärr min kärlek för dig är inte tillräcklig, jag älskar min extjej mer, är inte pålitlig.
Är det en man jag vill dela mitt liv med? Om han är så ombytlig nu, vad hade han inte kunnat göra när vi flyttat ihop? Är inte jag värd något bättre? Jag kan bättre än att grotta ner mig i sorg och smärta.

Och det är sant!

Men jag älskar honom mer än jag kan säga och jag längtar mig sjuk. Jag vill att han inser sitt misstag och ångrar sig.

Visst är jag är värd att behandlas bättre!

Jag förtjänar inte att behandlas som skit!

Jag är inte någon man leker med en stund och sedan kastar bort!

Mina känslor är äkta och de går inte bara att stäng av.

Men jag måste lära mig att leva utan att gå under.

Nu ska jag iväg till jobbet. Arbetsdagen slutat efter 21 ikväll. Marknadsföring för hela slanten.

Nu ska vi ragga elever!

På gränsen

Dag 10

Jag önskar jag kunde säga att det känns lite bättre, men jag ligger på gränsen till att bryta ihop på riktigt.

När ingen tvingar mig, så glömmer jag att äta.

Kommer inte ihop bankkoden.  Kan inte betala i någon affär, för jag har totalt hjärnsläpp. Som tur är kan sonen koden och kunde hjälpa mig.

Magen har kajkat ihop på riktigt.  Inte bara brännande ångest. Utan totalkass.

Jag glömmer vad jag har sagt och tappar tråden mitt i en mening, så sonen sa till mig på skarpen att nu måste du skärpa dig morsan.

Varje gång någon frågar hur det är börjar jag gråta. Jag vill inte, men kan inte stoppa.

Hade jag inte haft mina underbara tekniktreor i dag så hade jag knäckts. Dessa underbara killar håller mig uppe de stunder jag har dem. Tacka Gud för världens bästa elever!

Och chefen får plus. Han förstår att jag mår dåligt på riktigt. Så han sa att blir det för jobbigt, så går jag hem, vilket jag gjorde i dag. Två timmar tidigare. Han ska dessutom hjälpa mig att få träffa en psykolog via företagshälsan.  Jag måste få hjälp att må bättre.

Att skriva i bloggen hjälper för stunden. Det här har blivit en riktig svart blogg. Men livet är svart just nu.

Du sa att det inte var din mening att såra mig. Men det har du gjort. Jag går sönder inuti.

Du ber att jag ska förlåta dig. Men jag vet inte hur.

Det är bara svart och ont.

I died a hundred times
You go back to her
And I go back to black

Hur ska jag klara det?

Har suttit och jobbat nu.

Fixat och ordnat saker chefen har beställt.

Vanligtvis enkla saker har tagit en evighet. Tankarna bara far iväg och jag har så svårt att fokusera.

Men det gick att få ihop.

Så är det veckans lektioner som ska förberedas.

Att förbereda och skriva ner föreläsningsanteckningar och uppgifter är väl inget problem.

Men hur ska jag klara av att genomföra lektionerna???????

Mitt vanliga glada pratiga lyckliga jag är borta.

Kvar finns en ledsen sårbar människa som faller i tårar utan förvarning.

Vad är det att utsätta eleverna för?

Jag önskar jag hade ett mekaniskt jobb, där jag slapp hålla masken för andra. Där jag är en robot och bara utför.

Ge mig redskap att hantera denna outhärdliga smärta.

En smärta som förlamar både kropp och själ.

Jag känner mig som en spillra.

Du har krossat mitt hjärta.

Hur blir jag hel igen?