Blog Archives

Efit söndag 31 oktober 2010

En helt vanlig söndag, men ändå den värsta. Kärleken har dumpat mig. Han längtar efter en annan. Och jag har fallit i ett nattsvart hål av förtvivlan.
Jag har givit min kropp och själ till en annan människa, som nu bara kastar bort min kärlek och vill ha någon annan. Det gör så ont och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Har inte sovit på hela natten. Jag längtar bara efter Kärleken. Längtar efter att han ska ringa och säga att han ångrar sig.

Jag ska försöka ta efitbilder idag. Behöver något som kan ta bort smärtan i kroppen.


00-05-tiden
Det är nattsvart, både ute och i själen. Jag kan inte sova och tittar ständigt på klockan. Som tur är ligger dottern bredvid mig i sängen och jag håller om henne för att jaga bort förtvivlan. Gråter tyst.


06-tiden
Ingen idé att försöka sova. Går upp och sätter mig i köket.


07-tiden
Kaffe


08-tiden
Får sms av bästisen och tårarna börjar trilla igen. I hörlurarna spelas samma låt om och om igen. Den har hjälpt mig förut. Jag ska klara det här utan att bli patetisk.


09-tiden
Läser mail jag fått av Kärleken. Plågsamt javisst, men jag kan inte låta bli.


10-tiden
Ville känner kanske på sig att Matte är ledsen, för han gosar och kelar med mig. Dags att ta sig i kragen. Dusch och påklädning nästa!
Har jag tur vaknar ungdomarna snart och gör mig sällskap, så jag inte grottar ner mig i sorg.


11-tiden
-Du måste äta något mamma. Och drick något annat än bara kaffe. Annars får du  ont i huvudet.
Så jag äter en banan och dricker ett glas vatten.


12-tiden
Ut på tur- aldrig sur! Inte sur, men ledsen. En promenad med världens bästa dotter hjälper.


13-tiden
Nu går vi hem. Åh så skönt det var med en promenad.


14-tiden
En sömnlös natt tar ut sin rätt. Vilar lite tillsammans med katten.


15-tiden
Dags att tänka på middag. Vilken tur att jag har hjälp av finaste dottern. Det är alltid roligare när man lagar mat tillsammans.


16-tiden
Lite middag slinker ner. Matglada Inna har förlorat aptiten, men dottern förmanar mig: du måste äta, så du orkar.


17-tiden
Tar ett bad för att liva upp kroppen. Det går så där. Ser ut som en ledsen hund och känner ångestklumpen i magen som inte vill försvinna.


18-tiden
Modemförbannelse var det! Nu har även 3 problem. Så 3 datorer ska dela på en nätverkskabel. Flytta fram och tillbaka är ju kul. Eller inte. Ska livet vara svårt, så ska det.


19-tiden
Dottern har inget Internet (det har mamman lagt beslag på) vlc bråkar, så hon spelar spindelharpan =)
Men mest pratar vi om livet och jag är så glad att jag har min kloka, vuxna, fantastiska dotter här hos mig idag <3


20-tiden
Jag ringer och jag ringer. Antingen är det upptaget eller svarar inte.


21-tiden

Pratar i telefon…


22-tiden
Pratar fortfarande i telefon. Det är ett långt samtal, som  inte leder dit jag vill, men det är ärligt och jag får väl kanske lite svar på mina frågor. Fast jag önskar att han inte var så helylle, utan en skitstövel på riktigt. Då skulle jag bli arg i stället för ledsen och sårad. Men sina känslor kan man inte styra. Jag fattar ändå inte riktigt vad som har hänt. Hur kan en människa bara ändra sig över en natt?

Vill du glädja mig så skriv en kommentar. Idag behöver jag de extra mycket.

Smärta

Det gör så ont.

Kan inte någon ta bort denna smärta.

Category: sorg  Tags: ,  4 Comments

Lösenordsskyddad: Förkrossad

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Category: känslor  Tags: , , ,  Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Vemod och lycka

Jag har en känsla av tomhet inombords.

Min fina kollega, som tog emot mig med öppna armar för 7 år sedan då jag kom till DG, har gått i pension.

Det är svårt att fatta är det var sista dagen idag.

Efter arbetsdagen  firade vi närmaste kollegorna honom med middag på golfrestaurangen.

Gott och trevligt. Men vemodigt.

Då är det skönt att komma hem till ett rent och tyst hem.

Bara katterna som välkomnade mig.  Och världens finaste mail som väntade mig

<3

Det sägs att det spelas fotboll i kväll.

Inte på min tv.

Där är det musik och lek.

Doobidoo!

Sorg i hjärtat

En av mina fina elever; en flitig, skötsam och på alla sätt genomsnäll person, har under det senaste året levt med utvisningshot hängde över sig.

Man har överklagat och fått avslag flera gånger.

Nu har det verkställts. Bara så där.

Jag har ont i hjärtat och sörjer.

En skötsam, fin ung människa som kämpar och sliter har skickats till en land i kris.

Det suger om du frågar mig.

Var finns humanismen? Solidariteten? Amnestin?

Och det gör ont att någon bara försvinner, utan att man har en chans att säga adjö.

Min tankar går till M och jag hoppas att h*n inte far illa.

Category: sorg  Tags:  2 Comments

Dag 3

Idag hissar vi flaggan och firar!

Finaste Daniel fyller 20 år.

Grattis Svärsonen <3

Jag hoppas att du får en toppendag tillsammans med min prinsessa!

Vi hurrar också för vännen Åke som också fyller år idag!

Jag är ingen rojalist. Men inte republikan heller. Jag är dock en stor romantiker. Som gråter ofta för att jag blir rörd. Och som gillar lyckliga slut. Så självklart kollar jag på tv i eftermiddag.

Jag minns när jag som 10-åring satt med farmor och tittade på när kungen och Silvia gifte sig 1976. Lyckliga minnen från barndomen hos farmor och farfar susar förbi. Jag saknar dig farmor!

Så när jag blir rörd av bröllopet (oj vad jag kan gråta)  idag så gråter jag nog lite extra och tänker på de som fattas mig.

Men först ska jag skicka iväg en son till kusten och så ska jag fika på stan. Klockan 11 på Café Cult om någon är sugen!

Category: Uncategorized  Tags: ,  3 Comments

Farmor

Farmor

Idag är det min farmors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 91 år. Farmor dog  för 8 år sedan. Saknaden är stor. Hon fanns alltid där för mig och hon lärde mig så otroligt mycket.

Du fattas mig!

Dagens citat

”Sorgen är inte ett straff. Sorgen är ett kvitto på att vi levt.”
Marcus Birros ord träffar i magen. De är så sanna. Och träffsäkra. Och inger hopp.

För övrigt består livet av jobba. Sova. OS. Jobba. Sova. OS. Fortfarande.

så tacksam

Jag har ikväll haft ett hejdundrande gräl med min 20-åring. Han hatar mig och vägrar att prata med mig.
Men han finns här.  I rummet bredvid.
Jag gråter när jag läser hos Martin om hur de förlorade sin son. Livet är skört. Man vet aldrig när det otänkbara kan hända.

Hemska saker gör att man får perspektiv på livet.

Vi växer genom svårigheter.  Men hur kan man växa genom att förlora ett barn?

Jag är så tacksam att jag har mina tre i livet. Har pratat med de utflugna idag. Bara för att jag ville höra deras röster.  Lyssnar på Surkartens ljud från rummet bredvid. Och minns hans första minut i livet. Stark. Högljudd. Envis.

Tack för mina fina barn.