Allvar och lite trams
I en av skräpkommentarerna som spamfiltret lagt i karantän stod det:
Hey nice post, but haven’t you become kinda boring?
Ja, men tack så jävla mycket för en sån uppmuntran. Och ja, jag får svära i min blogg.
Om jag har blivit tråkig så säger jag bara take it or leave it!
Jag skulle kunna ösa ur mig massor om saker jag känner och tänker tankar om. En del saker tänker jag onödigt mycket på och andra för lite. Jag får alltid dåligt samvete för att jag inte har något fadderbarn, skänker till välgörenhet eller sopsorterar fullt ut. Hade jag haft en anonym blogg hade jag skrivit vad jag tycker och tänker fullt ut. Jag har blivit feg. I alla fall för stunden. Se det som en fas.
Fasen göramittbästapåjobbetglömidiotenochseframåt
Typ
Nya utmaningar
Jag funderar på hur jag ska få igenom nödvändiga förändringar. Ibland känns det som att valla en flock med egensinniga gäss eller snälla vimsiga lamm. Men vad fan Inna! Det här fixar du. Du har överlevt 3 tonåringar och har jobbat som biträdande rektor 😉
Jag tänker på Mattis liknelse om kyrkogården. Att flytta en kyrkogård är inte så lätt, för de som ligger där är inte så villiga att flytta på sig. Så känns det ibland. Men jag är både tålmodig och envis.
Samtidigt som det är klurigt är det intressant och jag får inte ont i magen av oro som jag fått tidigare i livet när problem dykt upp och uppgifterna hopat sig. Det känns som att jag börjar bli vuxen på riktigt. Jag har tålamod på ett helt annat sätt. Tack vare alla jävligheter som livet utsatt mig för har jag växt och nu står jag stadigt på jorden med ett inre lugn som gör att jag är någon att hålla i hand när åskan går. Även om skilsmässa, dålig ekonomi, svek, dumpad av vänner, hjärtesorg, ångest och bråk med exmakar och advokater inte är något jag önskar andra. Men det som inte dödar det härdar som sagt.
Det är en skönt känsla när man löser problem effektivt och snabbt. Jag fascineras fortfarande av hur maskineriet fungerar.
Min padda gör det verkligen lättare att jobba på bussen. Just att jag kan jobba till och från jobbet gör att resorna inte känns så onödiga om du förstår vad jag menar. Men jag föredrar ändå en viss distans. Jag minns hur det var när jag bodde mitt emot jobbet och aldrig kände mig ledig jag jag var ledig. Men det var i ett annat liv, ett annat århundrade t o m 🙂
Ute ösregnar det och jag myser under en filt med levande ljus i rummet. Mac ligger i knät och Sally snarkar bredvid mig. Ja katter kan snarka. Högt 🙂
Jag vet att jag suger på att lägga upp bilder i bloggen annat än efit-dagar. Min inre fjortis har typ tagit semester. Men jag är inte den som är den. Varsågoda dagens fjortisbild: en äkta papiljottant!
Senaste kommentar