Lonley but not alone
Ensam hemma.
Finaste dottern har åkt hem till Karlstad.
Kärleken och bonussonen har åkt till Teneriffa.
Jag är kvar hemma i ett rött hus på landet i novemberrusket.
Men jag sörjer inte, för jag ska jobba. Jobba som gymnasielärare. Det är ett privilegium att få jobba med härliga ungdomar. Jag avstår gärna från solsemester för att få jobba. Och jag har haft en helt underbar sommarsemester i år.
Jag förstod inte hur mycket jag saknade elever förrän jag började jobba som lärare igen. Visst, jag trivdes med jobbet som chef, det är både utmanande och stimulerande, men elever är elever ^^
Nu är jag gräsänka i 2 veckor.
Dagarna kommer att vara fyllda med jobb, konferens och hotellvistelse och härlig fortbildning. Jag är såå nöjd att jag fått möjligheten att arbeta i en sån kreativ miljö. På Real har man just det arbetssätt som jag gillar. I arbetslag. Ämnesöverskridande. I projekt. Traditionellt och nytt om vartannat. Efter behov. Man arbetar seriöst och med tydliga mål. För att inte tala om tydliga kvalitetskrav och uppföljning. Det gör att man står på tå och anstränger sig att göra sitt bästa.
Jag har förstått att jag har bott tillräckligt länge i Östergötland dessutom. Jag skrattar inte längre åt ”töntig” dialekt, utan funderar på från vilken del av landskapet just den dialekten kommer.
Men visst känns det konstigt att vara ensam hemma. Att sova ensam. Vara ensam.
Fast som Kärleken säger: det är bättre att vara ensam hemma i ett rött hus på landet där jag bor och åka till jobbet i Linköping än att vara ensam och arbetslös i en lägenhet i Vänersborg.
Det gäller att se det positiva i tillvaron.
Nu kan jag sova med öppet fönster, äta framför datorn och städa hur mycket jag vill och det är ingen som stökar till 🙂
Senaste kommentar