Ett livstecken

Ja, men hej bloggen hur mår du?

Jag mår både och. Livet är en emotionell berg och dalbana. Verkligheten har kommit ikapp och jag är ledsen hela tiden. Sorgen är ständigt närvarande. På samma gång är jag glad och lycklig. Helt absurt.

Kroppen har sagt ifrån. Smärtor i kroppen. Efter krav och tjat från familjen gick jag till doktorn. Andra gången på 15 år. Min filosofi har varit  att bita ihop och köra på liksom. Doktor Elin undersökte, klämde och lyssnade  och gav   besked att jag har muskelfästeinflammation i både höft och axel. Tacka tusan att jag har ont.
Så fick jag en kortisonspruta, som inte alls gjorde så ont som jag föreställt mig, men tur att jag inte såg nålen förrän efteråt. Sen recept på medicin och remiss till sjukgymnast. Hoppas att det hjälper. Jag vill vara rask och kry. Vilken tur att jag har en familj som är mån om mitt välbefinnande, när jag själv bara biter ihop.

Det har varit en fantastisk sommar. Vädret har varit makalöst fint. Jag har verkligen kunnat sola och bada. Njuta av ljuvliga sommarkvällar och se magiska solnedgångar.

Dagarna har varit fyllda av samvaro med de närmaste och umgänge med släkt och vänner. Det har blivit bad i både Vättern och havet. Kalas och fikastunder. Sovmorgon och nattsudd.

Vi har ätit kräftor och grillat, mumsat i oss hallon och jordgubbar, druckit vin och haft kalas.

Jag är tacksam över det goda i livet och kan inte ha det bättre. Livet på landet är balsam för själen och hjälper till att läka. Det är viktigt att leva i nuet och ta vara på det goda i vardagen.  Att kunna uppskatta det lilla och vardagliga.