Disparu

Jag vet inte vad som har hänt, men den är helt försvunnen. Bortblåst. Helt väck!

Jag talar om julstressen.

Jag har lyckats skala bort alla onödiga måsten.

När barnen var små slog jag knut på mig själv, förvandlades till en elak bitch för att jag var så trött och stressad, i min kamp för att vara en perfekt fru och husmor som skulle göra allt som var viktigt.

Nu julpyntar jag lite lagom.

Bakar bara ett par sorters kakor. Skiter i både lussebullar och pepparkakor.

Inga julfester på dagis, skolan och alla fritidsaktiviteter.

De flesta julklapparna har rationaliserats bort.  Ger bara till barnen.

Julgodiset får ungarna fixa när de kommer hem. Då har vi julfixarmys. Dagen före julafton.

Lagom med mat. Bara det som är viktigt för oss.

Imorgon är det dags för mitt julpyssel. Då ska det tillverkas julkorv. En tradition vi haft i minst 15 år. Numera är det jag ensam som stoppar korv.
Men det är klart bättre än att baka pepparkakor, som jag tycker är skittråkigt. Och det är en lättnad att slippa baka pepparkakshus, som jag också gjorde i alla år när barnen var små.

För mig är det samvaron som är det viktiga. Inte konsumtion och stress. Människor är viktiga. De viktigaste människorna i mitt liv finns hos mig under julen. Mina barn är det finaste som finns.