Tankar över en kopp kaffe
Dagen började i gryningen. Jag vaknade, somnade om, vaknade, somnade om och vaknade i dagsljus. Fick lite panik. Kan ju inte sova bort hela dagen! Men klockan var bara 8.
På agendan står plugga, plugga, plugga.
Jag läser ju två kurser. Den ena har jag valt själv av eget intresse och den andra har jag bara blivit pålagd av jobbet (jag har sagt ja till den) och känner en viss press, eftersom jag redan har betyg i kursen och således måste läsa upp min 4:a till ett mvg.
Bloggen är min ventil där jag luftar mina tankar och känslor. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 13. Känslomänniska är bara förnamnet. I dag, i det offentliga rummet, får jag tänka mig för lite mer, avkoda namn och händelser ibland. Inte lämna ut någon annan än mig själv.
En av de bästa sakerna med bloggen är alla vänner jag fått. Vänner som bekräftar mig och således stärker min självkänsla. Vänner som tröstar och peppar, retas och skojar, ger respons och säger till om jag tänker helt galet.
Just detta att få ärlig respons av människor som inte bara stryker medhårs är utvecklande. Om jag var omgiven av ja-sägare skulle det inte hända mycket inombords, eller hur?
Som människa består jag av både förnuft och känsla. Mitt inlägg igår om obehöriga skrevs av känslodelen. Min förnuftsdel håller med de goda herrarna i deras ord om krav på behörighet. Men känslodelen av mig reagerade på tonen i debatten. Så jag kände mig personligt träffad, även om jag vet att det absolut inte var deras intention.
Jag är lyckligt lottad (eller för ointressant) som har sluppit webbtroll, stalkers och elaka kommentarer. Men jag har vänner som drabbats. Vänner som inte sticker ut hakan mer än vad jag gör. vänner som känner sig så illa berörda att de slutar blogga pg a elakheter.
Det suger om du frågar mig!
Man kan tycka olika. Man kan argumentera hit och dit. Men man kan vara saklig och hålla en god ton. Vi är väl för farao vuxna människor!
Nu är kaffekoppen tom och fröken ska bli elev. Idag är det buddhismen som står på agendan.
Vilket fint inlägg! Och tänkvärt! Man kan tycka olika och man har rätt att tycka i sin egen blogg. Att kommentera är också ett ansvar. Det klart att man inte bara vill ha ja-sägare omkring sig, men samtidigt kan jag bryta ihop vissa dar för minsta lilla kritik som jag tar som ett påhopp. Fast det handlar om att jag känner mig i ett utsatt läge och jag bloggar ofta känslomässigt. Då blir det tufft ibland.
Min princip är att applådera, att stötta, att visa att man bryr sig när det behövs. Om jag har helt olika åsikt i en brännhet fråga kanske jag skriver en kommentar om det – eller så avstår jag. För ibland är det så att man faktiskt har olika åsikter och ibland blir man bara irriterad och osams när man diskuterar – utan att detta för saken eller vänskapen vidare.
Så jag tycker att man som ”kommenterare” också har ett ansvar gentemot den som skriver, ffa om den skriver ”ur hjärtat”.
KRAM!
PS Orange är bäst, turkost suger! Det ÄR så!
Tofflan: just nu sitter jag och lyssnar på en föreläsning om konflikter och konflikthantering =)
Ibland är det svårt att veta vad man ska skriva i sin kommentar, just för att inte såra eller bli missförstådd. Då väntar jag hellre tills jag formulerat klart i huvudet.
Som sagt, du kan inte hjälpa att du har lärt fel. Men det går att åtgärda. Eller så vill jag se dig klädd i orange från topp till tå. Med ostkrokar i öronen =)
KRAM!
Jag tycker att det är en klok och sund inställning – att vänta med att kommentera till dess att man är klar över hur man vill formulera sig. Det är ju, som bekant, så platt i text, inte som IRL med kroppspråk, blickar etc.
Jag har en bild på mig med en ostBÅGE i näsan. Lägger ut den på en blogg nära dig strax, så kan du få njuta av den vackra FÄRGEN på ostBÅGEN.
Kramen!
Tofflan: ibland är det också av praktiska skäl. Jag ligger i sängen och surfar, utan glasögon och har svårt att se tangentbordet ordentligt , för att kunna skriva. Pekfingervalsen i lustempo är ingen hit om man säger så =)
Kram
ps. Orange är fortfarande rysligt fult.
ostbågens färg är icke att förringa… 🙂
älskade inna <3 så ängsligt att stiga upp på morgonen med kaffe och datorn, visserligen, men utan blogg 🙁 nåja, det handlar om överlevnad… nästan. hela familjen kändes hotad och det är det ju inte värt. jag får skriva i word och sedan deleta eller nått. du kommer att få mina kommentarer lik f*baskat 🙂
i går var jag t o m i mellerud!!!
storaste kramen//grynet.
Jeanette: det går att skydda med lösenord, så utvalda kan läsa. Är ett alternativ. Kram du positiva kvinna <3