Lonely heart

Ensam hemma.

Hur kan man känna sig nöjd och ensam på samma gång?

Jag trivs med mig själv, men jag saknar sällskap.

Vissa stunder suger det att bästa vännerna bor långt bort.

Jag erkänner, jag är avundsjuk på alla som har en kompis att umgås med i tid och otid.

En vän att träna med, fika, prata allvar, tramsa och se på film ihop med. Dela livets vedermödor, skratta och gråta tillsammans.

Jag har det. Ibland. Att bo 14 mil ifrån varandra förhindrar det spontana om man säger så.

Jag har många vänner. Men inte här i vardagen. I min närhet.

Och jag tror att jag saknar vänner i min närhet mer än jag saknar någon att älska.

Jag har alltid varit ensam.

Har aldrig hört till de populära. Lillgammal som barn. Töntig plugghäst i skolan. Hörde aldrig hemma någonstans.

Men duktig på att hålla masken och låtsas höra till.

Vill man få mig att känna mig liten  och värdelös så är effektivaste sättet att ignorera mig. Vända mig ryggen och visa att jag inte duger att umgås med. Det har jag fått min beskärda del av.

Att inte få vara med och leka är smärtsamt för barn,  men det gör lika ont när man är vuxen. Men jag är stark och jag ger inte upp även om det tar emot ibland. Och du som anonymt motarbetar mig kommer inte att lyckas. Fokusera på ditt eget liv i stället. Varför lägga din energi på mig liksom?

Att vara stark är inte
Att aldrig falla
Att alltid veta
Att alltid kunna

Att vara stark är inte
Att alltid orka skratta
Att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
Att lyfta tyngst
Att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
Att se ljus i mörkret
Och alltid kämpa
för att nå dit