Archive for the Category »känslor «
Bearbetar
Att få mitt hjärta krossat är en stor kris. För mig. Det finns inga rätt och fel, bara min upplevelse.
En kris går vanligtvis genom fyra olika faser, chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
När jag ser tillbaka på de 3 veckorna ser jag framsteg.
Jag har klarat mig igenom chock- och reaktionsfaserna.
Nu är det bearbetningsfasen. Hur länge den varar vet jag inte. Det får bli den tid som behövs för att jag ska gå starkare ut det här. För jag ser nu att jag kommer att gå starkare ur det här.
Jag ältar och pratar. Skriver och tänker. Gråter.
Men jag ser framstegen. Det är lite lättare för varje dag.
Inte bra, men jag har lättare att andas. Kan skratta och känna äkta glädje.
Ser fram emot positiva händelser. Kan planera.
Bloggen är min ventil för allt jag känner. Båda positiva och negativa saker.
Genom bloggen har jag fått fantastiska vänner för livet.
Vänner jag aldrig hade träffat annars.
Vänner som ger mig konstruktiv kritik och som stöttar när jag behöver det.
Vänner som jag kan ge konstruktiv kritik och stötta när ni behöver det.
Jag bearbetar.
Idag bearbetar jag genom att ligga i sängen under en filt, lyssnar på sporten och surfar. Kollar lite webbtv. Dricker kaffe. Har varit ute en kort sväng för att köpa mjölk, bröd och toapapper. Kallt och blött ute. Nu håller jag mig inomhus.
Under en filt =)
Växtvärk
För att orka läser jag en del. Om kriser, separation och att må bra.
Gång på gång läser jag att singellivet är en tid för att växa.
Jag har växt färdigt!
Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag har skapat fred med mig själv för att utveckla sunda relationer. Det känns som ett hån och är så där lagom flummigt om du frågar mig.
Jag hade en fantastisk relation. Trodde jag. Blev brutalt dumpad.
Nu har jag växtvärk.
Det gör ont i kropp och själ.
Jag vill inte växa mer.
3 veckor
Nu har det gått 3 veckor.
3 veckor sedan mitt liv rasade samman.
Jag kämpar tappert med att hålla mig över ytan.
Sorgen och smärtan är förödande.
Men jag har bestämt att jag ska klara det här.
Jag hoppas att du plågas av dåligt samvete för att du skötte det så osnyggt och elakt.
Jag har bestämt att det här ska bli en bra dag.
Nattens mörka tankar ska skingras.
Min längtan efter dig ska jagas bort.
Finaste Christina skrev igår i sin blogg:
”Jag måste ju förstå att det går att fortsätta leva med och efter en grundlös sorg. Livet går obarmhärtigt vidare, vare sig du vill eller inte.”
Min sorg och förtvivlan kan inte jämföras med någon som fått sina barn mördade.
Men för mig är förlusten lika stor som om H hade dött. Den var så oväntad.
Ikväll är det personalfest. Jag fick en biljett till slut.
Jag skulle ju inte gå.
I en perfekt värld hade jag varit i Aska nu…
Men nu blir det fest med världens bästa kollegor och vänner.
Förfest hos Babs. Mat, vin och förhoppningsvis skratt.
Kanske lite dans innan chefen och jag tar sista bussen hem.
Det här SKA bli en bra dag.
Vemod
Ute är det grått och trist. Man kan bli deprimerad för mindre.
I mitt sinne är det svart och ont.
Jag försöker verkligen tänka framåt, men det gör så ont.
Ont att vara ratad, bortkastad, förbrukad.
Min kärlek duger inte. Jag duger inte.
Jag vill inte vara så ledsen.
Jag vill ha tillbaka mitt vanliga glada jag.
Den jag var före H.
Då var jag nöjd med mitt liv som singel.
Visserligen längtade jag efter någon. Men jag var nöjd.
Jag hade inte ont av sorg.
Jag gick inte sönder inuti.
Jag längtade inte efter någon som inte vill ha mig.
Jag var glad och såg positivt på livet.
Nu vill jag bara gömma mig och inte komma tillbaka förrän det är bra igen.
Jag försöker fortfarande förstå. Men får inse att människor är olika. De 2 separationer jag har gått igenom tidgare i mitt liv har varit ett uppbrott från något som inte fungerat och har känts som en lättnad. Inte lätta beslut, men av nödvändighet för att överleva.
Är det meningen att jag ska uppleva hur det är att bli dumpad för att inse hur jag har sårat andra när jag gått?
Eller var jag förblindad av kärlek och insåg inte att H var mer förälskad i kärleken än i mig?
Jag vill bara må bättre.
Hur slutar jag längta efter någon som inte vill ha mig. Som har brutit all kontakt och sopat bort mig ur sitt liv.
Hur?
ny vecka, nya tag
De bra stunderna kommer allt oftare.
Allt fler stunder när allt känns bra och jag inte tänker på H alls.
Sen blir jag plötsligt påmind och sorgen griper tag i mig.
Det bränner i magen och jag vill bara dra täcket över huvudet och vakna när allt är bra igen.
Mina känslor för H är lika starka.
Men jag inser också att jag är värd något bättre.
Värd att bli behandlad bättre.
Det jag hoppas är att H verkligen har valt rätt och att han är lycklig.
Det ligger en vecka med mycket på jobbfronten framför mig. Jag hoppas kunna koncentrera mig bättre än förra veckan. På tisdag ska jag träffa terapeuten. Ett trevligt studiebesök, utvecklingssamtal och skolverkskonferens i Göteborg ska jag också hinna med och på fredag blir det personalfest. Chefen lyckades fixa en biljett till mig ändå. Jag hade tackat nej , eftersom jag skulle åka till H…
Så nu kör vi!
Kvällens mantra
Ord från en elev som inte ens är ”min” elev
”Till sist så vill jag bara tala om att lärare som du, som inte håller sig inom ramarna, utan tar ut svängarna och bryter alla fördomar om trista, stränga och ohumoristiska lärare, är otroligt uppskattade av eleverna!”
Jag duger!
Jag är bra!
Det är du som är loosern!
Fuck You!
Pragmatisk
Min pappa är nog den mest pragmatiska människa jag vet.
När vi pratade förut frågade han hur jag mår, om jag har hämtat mig.
Genast fick jag en klump i halsen och med darr på rösten säger jag att det går framåt och kommer att bli bättre.
Då säger pappa: skärp dig. Du är faktiskt 45 år. Det är bara att bita ihop och gå vidare. Du kommer att träffa någon annan.
Ibland önskar jag att jag vore så pragmatisk och inte den känslomänniska jag är.
Dagens ord
Ge ditt hjärta till någon som verkligen vill ha det.
Jag vet hur det känns annars.
Kan man verkligen bli så sårad och så olycklig av av någon man känt i 3 månader?
Kan man känna så djup kärlek för någon man känt i 3 månader?
JA
Jag har haft 2 förhållanden tidigare i mitt liv och det jag känner och har upplevt nu överträffar allt jag kunnat föreställa mig om kärlek.
De senaste 2 åren har jag varit frivillig singel och jobbat mycket med mig själv för att må bra och stärka min självkänsla. Jag valde celibat för det kändes bäst. Random sex eller tillfälliga förbindelser fanns inte på min världskarta. Och det var en bra period. Jag hittade mig själv och har kunnat lägga det förflutna bakom mig.
När H dök upp i mitt liv föll jag som en fura för honom. Störtförälskad.
Det var det mest makalösa jag varit med om.
Alla kan intyga om hur jag förändrades till en euforisk person och bokstavligt svävade fram. Jag trodde att H kände likadant.
Därför blev det en chock när H gjorde slut. För det fanns inte minsta lilla indikation på att det skulle komma.
Att vi varit ett par kort tid gör inte min krasch konstig. Eller snarare, tiden är inte indikatorn på hur hårt jag reagerar. Det är djupet av känslorna som avgör.
Jag har aldrig älskat så tidigare.
Jag ältar här i bloggen.
Men det är ett sätt för mig att gå vidare. Orka leva vidare ensam. Utan H.
Jag dömer honom inte. Vi måste följa våra hjärtan.
I detta fallet var det jag som förlorade.
Det får jag acceptera och leva med.
Senaste kommentar