Offentlig vs. privat
Hur offentlig är jag som privatperson?
Hur privat kan jag vara i det publika rummet?
Var går gränsen mellan privat-jaget och jobb-jaget?
Vi lever genom sociala medier i allt större omfattning. Gränsen mellan privat och offentlig suddas ut. När de sociala medierna knyts samman (som twitter, facebook, bloggar) och finns i vårt vardagsrum är det ibland svårt att se gränserna. När jag kopplar blogg och twitter till facebook, så ökar antalet besökare betydligt. Men samtidigt ökar exponeringen, på både gott och ont kanske?
Vi har olika gränser.
Facebook och twitter är fantastiska redskap, både pedagogiska och sociala. Det har många kommuner insett och sprider numera samhällsinformation via FB.
Jag är en öppen person, men mån om att de i min närhet som inte vill vara synliga, ej exponeras.
Jag säger vad jag tycker, men är ändå försiktig.
Min blogg är min privatpersons forum, men frågan är om jag bara kan vara privatperson? Bär jag med mig min yrkesroll på fritiden? Är jag min yrkesroll även som privatperson? Vad kan min arbetsgivare kräva av mig privat?
För att inte såra någon eller väcka någons anstöt, kan jag så klart skriva helt anonymt. Men samtidigt så leder anonymiteten till en förlorad kontakt med vänner och andra som jag möter.
Min blogg är min kontaktyta med släkt och vänner. Genom nätet har jag fått fantastiska vänner som jag aldrig hade träffat annars. Genom min blogg har mina ord fått andra att reagera och engagera sig i mig och det jag uttrycker. Jag blir bekräftad, en av människans största drifter.
Jag har aldrig velat såra någon eller hänga ut någon. Har jag gjort det ber jag om ursäkt.
Jag inser att jag måste tänka mig för vad jag skriver, ännu mer än jag gör idag. Andra kan tolka mina ord helt annorlunda än syftet med dem.
Hur förhåller vi oss till det ”nya” offentliga rummet?
Jag försöker hålla en liten låg profil av det jag säger/skriver. Inte så mycket namn/foton på andra m.m. Skriver ju inte särskilt mycket vad jag sysslar med heller..
När jag bloggade (innan jag stängde den) var jag mycket personlig…. men aldrig (nästan) privat.
På FB, tycker jag att det mesta jag skriver är mest bladder.
Och Twitter…. nope, håller inte på med det.
Fast jag kommer så småningom att starta en ny blogg…. fast ingen ny Mamsa. 🙂
Jag har ofta förundrats över hur du vågar skriva så öppet som du gör. Själv skulle jag aldrig kunna göra det. Jag tycker att det är upp till var och en som befinner sig på nätet att avgöra vad och hur mycket man skriver. Men att man samtidigt måste värna om och respektera de runt sig som inte valt att befinna sig/exponera sig på nätet.
Kramkram
Räcker nog med att säga att jag åkt upp till en biskop (en gammal) en gång och vår nuvarande två gånger på grund av mitt bloggande… (;-)
Härligt att du också tänker på detta idag! Precis vad som också ”have crossed my mind” efter att just startat upp bloggen.
Jag tror att jag gör som du, försöker maskera det jag kan för att undvika att andra exponeras, men ändå öppnar mig tillräckligt för att få ut det jag vill ha sagt. Att blogga är ju av värde.. För mig är det terapi! Min blogg är min terapeut samtidigt som jag berättar min historia -för att synas (för andra att läsa), för att lätta mig, för att få input av andra och för att utveckla mig!
Det är härligt att blogga!
Mvh Therese
ps. lärare är man nog ständigt i det offentliga rummet… Vi har det i blodet liksom..
väldigt bra inlägg. bara man kan stå för det man skriver IRL och så ska man givetvis inte änga ut andra med namn. kl 21 kommer vinnarna upp blev det du
Jag hörde tipset att om min mamma, min chef och mina barn är okej med vad jag skriver, då är det okej att skriva. Det funkar bra på mej än så länge. Man får nog känna efter ordentligt själv.
Jag lägger inte ut namn, bara på familjen och vissa vänner. Men det är ändå folk som har känt sig träffade av mina bloggerier och t ex slutat hälsa på mig. Jag kan bara tolka det som att jag träffade på sanningens ömma punkter..? 😉