En hel natt utan sömn genererar inte direkt en fröken på topp.
Jag är ett vrak. Mår bajs.
Som tur är har jag världens snällaste elever.
Några jobbar, några leker mekar, några spelar och alla är de snälla och trevliga, roliga och härliga.
Så jag ska nog överleva den här arbetsdagen.
Och bita ihop.
Och håll tummarna att jag får sova i natt.
Snö, snö, snö.
Från snödrev på Dal till snöslask i Vänersborg. Försenade bussar och svårt att komma fram på vägarna. Nu är skitvädret här.
Fast det är klart. Nu är värsta månaden på året. I år värre än vanligt.
Den bra känslan jag hade i morse försvann vid halv åtta.
Hela dagen har varit en evig kamp mot sorg och smärta.
Jag har gjort mitt bästa för att vara glad och trevlig, men hela tiden har smärtan bränt i magen. När ska den försvinna?
Jag har lyckats kväva gråten i halsen när folk visat sin omtanke och har lyckats prata nästan normalt.
Det är väl ett framsteg?
Jag har svårt att se någon skillnad på min sorg dag 1 och dag 11. När faaan ska jag börja må bättre??????
Samtidigt som jag längtar efter dig så vill jag att du mår lika dåligt som jag gör och jag önskar att du kunde känna min smärta. Att du kunde förstå hur du har sårat mig. Du har fått mig att känna mig så värdelös. Vad hjälper det att du säger att jag är klok, omtänksam och vacker när du ändå inte vill ha mig.
Det har varit bra att marknadsföra och föreläsa hela dagen och kvällen. Då har jag kunnat ta på mig en mask och spela glad och trevlig. Fast jag är bara ledsen och sorgsen inuti. Att prata gymnasieprogram, ämnesplaner, val och teknik har fått mig att skärpa mig och fokusera på annat än den brännande smärtan i kropp och själ.
Och mina underbara elever har hjälpt mig bara genom att finnas. Åh vad jag gillar mina godingar^^
Jag har tappat fotfästet. Mitt vanliga jag är borta.
Fan ta dig! Varför skulle du få mig att älska dig om du inte var klar med henne?????
Jag känner mig halv.
Ofullständig.
Vad hjälper det att sova en hel natt när sorgen hugger tag så fort jag vaknar.
Lår mig fortsätta sova, så slipper jag känna.
Jag vill inte känna denna smärta.
Du fattas mig.
Jag får höra att jag är en sån stark människa.
Var är den styrkan nu?
Kärleken har gjort mig hudlös ock skör.
Styrkan försvann och kvar finns en ömtålig spillra.
Jag gav mig hän och vågade.
Så blev jag slagen i bitar. Fullständigt krossad.
Jag vill inte svälja smärtan och le. Som man kanske borde. Jag skriker ut min sorg, även om jag är jobbig och obekväm. Men att skriva här lättar på trycket.
För det känns som att jag drunknar i smärtan.
Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag håller på att gå under av kärlekssorg.
Det finns de som kämpar varje dag med en kronisk sjukdom, utan att gnälla.
Det finns de som har cancer och gör allt för att överleva.
Och jag går under av kärlekssorg.
Men smärtan är så stark.
Den äter upp mig.
Jag kvider inombords och vill svepas in i ett skyddande hölje som tar bort denna hudlöshet.
Det är svårt att hitta det positiva i livet. De goda minnena som kan ge styrka att kämpa vidare.
Jag är så hudlös.
Hur många tårar kan man gråta innan de tar slut?
Att duscha, klär på mig, sminka mig och umgås med människor som älskar mig hjälper. Men jag faller igenom. Tårarna rinner och sorgen gräver i mitt inre. Detta är helvetet på jorden.
Några timmar i sällskap av två fantastiska kvinnor har gjort gott.
Skratt och gråt och förtroenden.
Att dela livets vedermödor.
Få tröst och hopp.
Det behövs när livet pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Jag ligger i min säng i Sponvika. Har sovit hela natten. Det värker i halsen av återhållna känslor. Jag ligger ensam här, när vi skulle varit två.
Det jag kan göra är att skriva av mig. Dagboken har alltid hjälpt mig. Då får jag lättat på trycket och dämpat ångesten. För jag har verklig ångest.
Alice säger att jag har fått en chock.
Att jag lever i chocktillstånd just nu. Hon har aldrig sett mig så här. Och hon har ändå funnits vid de två separationer jag haft i mitt liv.
Att jag måste ta en dag i sänder. Att fokusera på att ta små, små steg.
Tack och lov att bästisen är terapeut och är rak på sak.
Det känns skönt att vara hos människor som omsveper mig med kärlek och omsorg. Att ha sällskap, men också möjlighet att dra mig undan och vara ensam i min sorg.
Men även om man säger till mig att släppa taget och gå vidare, så hoppas jag ändå. Man säger till mig att han är självisk som visat sitt rätta jag och att hans agerande gjort så stor skada som inte är värt att reparera. Ändå hoppas jag.
Hoppet är min livlina just nu.
Ett steg i sänder.
This is how I feel. My heart is bleeding.
You’re everything I thought you never were
And nothing like I thought you could’ve been
But still you live inside of me
So tell me how is that?You’re the only one I wish I could forget
The only one I’d love enough to not forgive
And though you break my heart, you’re the only one
And though there are times when I hate you
Cause I can’t erase
The times that you hurt me
And put tears on my face
And even now while I hate you
It pains me to say
I know I’ll be there at the end of the dayI don’t wanna be without you babe
I don’t want a broken heart
Don’t wanna take a breath with out you babe
I don’t wanna play that part
I know that I love you
But let me just say
I don’t want to love you in no kind of way no no
I don’t want a broken heart
And I don’t wanna play the broken-hearted girl…No…No
No broken-hearted girl
I’m no broken-hearted girlSomething that I feel I need to say
But up to now I’ve always been afraid
That you would never come around
And still I want to put this out
You say you’ve got the most respect for me
But sometimes I feel you’re not deserving me
And still you’re in my heart
But you’re the only one and yes
There are times when I hate you
But I don’t complain
Cause I’ve been afraid that you would’ve walk away
Oh but now I don’t hate you
I’m happy to say
That I will be there at the end of the dayI don’t wanna be without you babe
I don’t want a broken heart
Don’t wanna take a breath with out you babe
I don’t wanna play that part
I know that I love you
But let me just say
I don’t want to love you in no kind of way no no
I don’t want a broken heart
And I don’t wanna play the broken-hearted girl…No…No
No broken-hearted girlNow I’m at a place I thought I’d never be…Oooo
I’m living in a world that’s all about you and me…yeah
Ain’t gotta be afraid my broken heart is free
To spread my wings and fly away
Away With you
yeah yeah yeah, ohh ohh ohhI don’t wanna be without my baby
I don’t wanna a broken heart
Don’t want to take a breath with out my baby
I don’t wanna play that part
I know that I love you
But let me just say
I don’t want to love you in no kind of way..No..No
I don’t want a broken heart
I don’t wanna play the broken-hearted girl..No..No..
No broken-hearted girl
Broken-hearted girl No…no…
No broken-hearted girl
No broken-hearted girl
Hela dagen har gått upp och ner.
Långa stunder har jag fungerat normalt. Lyssnat och reflekterat. Klart bättre än gårdagen.
Men det började smärtsamt. Jag blev helt knäckt av att komma till platsen där Kärleken väntade på mig första gången vi träffades.
Platsen där vi kysstes första gången. Sorgen bara vällde över mig.
Då var det så fint att få träffa en fd. kollega som kramade om mig och frågade hur det var. Han sa att han vet och att han tänker på mig. Din kram och omtanke där och då hjälpte mig verkligen Börje. Tack!
Sen hjälpte det att lyssna på intressanta föreläsare, både från Skåne och England =) Lite nytt och gammal, men med nya infallsvinklar och diskussioner. Att anteckna och lyssna hjälper mig att hålla fokus bort från hjärtesorgen.
För det mesta. Tankarna är svåra att styra.
Hela tiden finns smärtan där. Den brännande klumpen i magen, hjärtklappningen och värken i halsen. Kärleken finns i mitt medvetande hela tiden. Jag kan inte stänga av. Jag vill ju bara vara med honom och det gör så ont att han bara vill vara med henne. Det de har tillsammans kan jag inte konkurrera med. Jag vet att jag inte kan ändra på hur andra är, bara på mitt eget förhållningssätt. Men det är svårt.
Jag försöker verkligen förstå.
Ena dagen är jag älskad och vi planerar att flytta ihop och bli gamla tillsammans. Nästa dag älskar han någon annan mer och säger adjö till mig.
Jag känner mig lurad och utnyttjad. Slängd på soptippen, som en gammal uttjänt vara. Smärtan är så fysisk. Jag vill verkligen bara lägga mig ner och dö. Fast jag vet att det inte går.
Lamslagen är nog bästa beskrivningen av hur jag känner mig. Jag är mer förvirrad än vanligt. Skickar sms till fel personer, klarar inte av att multitaska, glömmer att äta och kan inte sova.
Nu ska jag hitta någon slags mask och ha styrelsemöte. Fikat är förberett och jag hoppas att det inte blir allt för sent. Jag måste få sova. Imorgon är det massor att göra på jobbet. Men jag är glad att eleverna har lov. Jag fixar inte vara mitt vanliga glada jag.
Senaste kommentar