Blog Archives

EFIT lördag 13 november 2010

Denna efit-dag befinner jag mig i Solstan, hos världens bästa dotter. Hon tröstar och peppar en ledsen mamma.


00-tiden
Jag ligger och ser på Skavlan svtplay. Det var ju idol som gällde på tv:n.


01-06-tiden
Det är en mörk natt. Jag har svårt att sova och de mörka tankarna mal.


07-tiden
Det är ingen idé att försöka sova, så nu bestämmer jag att det är dag. Pigg och glad? NOT!
Men jag ska göra mitt bästa för att dagen blir bra för finaste prinsessan.


08-tiden
Prinsessan vill sova, så jag ligger i sängen och surfar. Det är bra med laptop.


09-tiden
Duscha sig lite.


10-tiden
Kaffe och datorn är mina två livlinor. När dottern letar kläder hänger jag på nätet.


11-tiden
Väntar på bussen till stan tillsammans med finaste prinsessan <3


12-tiden
Tröstshoppar lite…


13-tiden
Det blev en tunika och ett par skor. Svart så klart!
Jag: kan jag gå så här på fredag?
Dottern: Så klart! Du kommer att få massor av ragg =)

Nej tack. Ragg är det sista jag vill ha. Jag vill bara ha en och han kan jag inte få.


14-tiden
Finaste Sara lagar mat: kyckling i röd curry och ris. Det smakade jättegott. Jag har fått tillbaka aptiten idag.


15-tiden
Sara spelar massa låtar för att få mig på gott humör. Fuck You piggar upp =)


16-tiden

Veckorevyn är väl inte min favorittidning, men det är det enda som finns till hands som dasslitteratur hos Sara 😉


17-tiden
På bussen mot stan. Vi tog massa tramskort, men Sara ville inte bli publicerad, därav en tråkbild =)


18-tiden
Som en god mor följer jag med Sara till Stora Torget så hon kan se idolerna. I regn. Vi såg inte så mycket, men vi kunde höra. När Sara äntligen fått höra på Olle så kilade vi vidare till…


19-tiden
…till filmstaden och bio.


20-tiden

Det är en film som berör på flera sätt. Obehag, glädje och sorg. Se den!
Vilken film? Himlen är oskyldigt blå och ja, jag förstår varför öppningsscenen är så omtalad. Men den är trovärdig, utan att vara stötande.


21-tiden
Efter en promenad i regnet smakar det gott med lite pizza. Mmmm mozzarella.


22-tiden
En äkta myskväll. Vi tramsar och sitter med…


…var sin laptop i knät. Skål mina vänner !

Och som ni ser är vi väldigt snygga =)


23-tiden
Efit-dygnet avslutats med tv i sängen. Svtplay is da shit!
Det har varit en okej dag. Jag är ledsen och längtar efter H, men det hjälper inte. Jag älskar honom över allt annat, men måste inse att han inte vill ha mig. Så bit ihop och gå vidare.

Vill du glädja mig så skriv en kommentar. Idag behöver jag de extra mycket.

2 veckor

Nu har det gått 2 veckor sedan chocken.

2 veckor sedan H ringde och sa att han måste göra slut med mig, eftersom hans kärlek till mig inte var lika stor som till hans ex. Han hade vaknat på morgonen och tänkte mer på henne än på mig, så därför var han tvungen att bryta. Hans hjärta tillhör henne.

För mig är det hela fortfarande obegripligt.

Men jag får acceptera hans val. Vad kan jag annat göra?

Jag har fortfarande inte fått något mer begripligt svar än att hans hjärta tillhör henne och att han tyvärr måste göra så här. Att det spelar  ingen roll hur mycket han svarar på mina frågor, för jag kommer bara att ha fler. Därför vill han inte ha kontakt med mig alls.

Det gör fruktansvärt ont och jag är ledsen hela tiden.

Man kan inte skruva av och på kärlek. I alla fall inte jag.

En del av mig hoppas att H är nöjd och mår bra över sitt val, men en del av mig önskar honom alla helvetets kval. Om han bara känner en bråkdel av min smärta blir jag nöjd.

Nu är jag hos världens finaste dotter. Min underbara prinsessa. Klok, vacker och stark <3

Så ikväll står jag ut med idol =)

Tur att jag har laptopen i knät och kan hänga på nätet…

Skriva av mig.

Tack och lov för bloggen , där jag kan älta och bearbeta vad jag känner.

Tack och lov för alla vänner som ger respons. Inte bara tröstar, utan kommer med kloka ord och konstruktiva förslag. Varje kommentar är betydelsefull. Om det så bara står kram eller NN var här. Utan er hade jag gått under dessa 2 veckorna.

Tack och lov att jag ska få träffa en terapeut på tisdag.

Då kan jag förhoppningsvis få redskap att läka.

Jag vill inte ha så här ont.

Jag vill att allt blir bra igen.

Smärta

Jag tänkte ju att det skulle vara roligt att bowla med mina vänner och skingra tankarna. Visst var det roligt, men mest tänkte jag  på förra gången jag bowlade. Tillsammans med Kärleken. Då  jag var lycklig och vi var så kära. Vi kelade och skrattade, hånglade och bowlade.

Fan ta dig!  Du har förstört mitt liv!

Jag har så svårt att förstå. Förstod jag skulle det vara lättare att gå vidare.

Jag förstår inte hur man kan ändra sig så radikalt från en dag till en annan.

Ena dagen sa du att du älskade mig och ville bli gammal tillsammans med mig. Du bad mig flytta in hos dig.

Nästa dag dumpar du mig, med motiveringen att du inte älskar mig tillräckligt, utan du måste få vara med din förra kärlek.  Du kan inte glömma henne.  Du älskar henne mer. Trots att du sa att du var klar med henne.

Vi hade de så fint tillsammans och som en blixt från klar himmel blir jag dumpad, utan förvarning.

För mig var det en fullständig chock.  Lika chockartat som om du hastigt dött. Så känns det. Jag balanserar på gränsen och det känns som att jag drunknar.

Jag har inte bara förlorat den jag älskar och planerade min framtid med. Jag har förlorat min fina vän. Den som får mig att både skratta och som jag kan prata allvar med. Den som får mig att vara glad och solig på morgonen. Den som får mig att känna mig vacker och värdefull.

Det smärtar att bli så brutalt avvisad. Att du inte vill veta av mig  och avmätt säger att det är bäst att vi inte har någon kontakt alls.

Du har sänkt mig på det mest brutala sätt.

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Kass. Dålig. Ful. Omöjlig att älska. Värdelös.

Du fick mitt hjärta och du krossade det fullständigt.

Smärtan är outhärdlig.

Ny dag, nya tag

Jag har sovit i natt.

Hade nog behövt sova hela dagen också. För jag är svintrött och tung i huvudet.

Längtar, saknar och drömmer.

Men måste gå vidare. Måste. Måste.

Det här helvetet vill jag inte uppleva igen. Och hur ska jag våga tro på kärleken igen?

Det är kanske meningen att jag ska var singel resten av livet.

De som säger att jag ska ge mig ut och ragga för att komma vidare vet inte vad de talar om.

No way!

Random sex lagar inte ett krossat hjärta. Det skadar bara en sårad själ ännu mer.

Nu är det dags att jobba sig lite.

På med vinterkängor och vantar. Ut i snöeländet.

Jag är som Tofflan. Gillar INTE snö och vinter.

Hur ska jag tolka detta?

Jag har sökt flera jobb i Linköping.

Planen var att flytta till H.

Men det blev ju abrupt omkullkastat.

Idag upptäckte jag att den ena arbetsgivaren kollat min blogg.

Det är ett jobb som jag faktiskt är intresserad av. Oavsett.

Men det känns ju ganska kört när jag i ansökan skrev att jag planerade att flytta till Östergötland p g a Kärleken.

Och de hamnar i en svart deppig blogg om olycklig kärlek.

Inte precis det kompetenta intryck jag vill ge.

Men det är samtidigt lite smickrande att de faktiskt googlat på mig och hittat min blogg.

Faktiskt.

Det ska bli intressant om de hör av sig för intervju ändå.

Och hur många arbesgivare googlar alla som söker jobb?

Jag vet att min chef gör det inte.

Dag 11 äntligen över

Snö, snö, snö.

Från snödrev på Dal till snöslask i Vänersborg. Försenade bussar och svårt att komma fram på vägarna. Nu är skitvädret här.

Fast det är klart. Nu är värsta månaden på året. I år värre än vanligt.

Den bra känslan jag hade i morse försvann vid halv åtta.

Hela dagen har varit en evig kamp mot sorg och smärta.

Jag har gjort mitt bästa för att vara glad och trevlig, men hela tiden har smärtan bränt i magen. När ska  den försvinna?

Jag har lyckats kväva gråten i halsen när folk visat sin omtanke och har lyckats prata nästan normalt.
Det är väl ett framsteg?

Jag har svårt att se någon skillnad på min sorg dag 1 och dag 11. När faaan ska jag börja må bättre??????

Samtidigt som jag längtar efter dig så vill jag att du mår lika dåligt  som jag gör och jag önskar  att du kunde känna  min smärta. Att du kunde förstå hur du har sårat mig. Du har fått mig att känna mig så värdelös. Vad hjälper det att du säger att jag är klok, omtänksam och vacker när du ändå inte vill ha mig.

Det har varit bra att marknadsföra och föreläsa  hela dagen och kvällen. Då har jag kunnat ta på mig en mask och spela glad och trevlig. Fast jag är bara ledsen och sorgsen inuti.  Att prata gymnasieprogram, ämnesplaner, val och teknik har fått mig att skärpa mig och fokusera på annat än den brännande smärtan i kropp och själ.

Och mina underbara elever har hjälpt mig bara genom att finnas. Åh vad jag gillar mina godingar^^

Jag har tappat fotfästet. Mitt vanliga jag är borta.

Fan ta dig! Varför skulle du få mig att älska dig om du inte var klar med henne?????

En ok dag?

Det kändes bra när jag vaknade.

Visserligen molade det i magen, men inte den där våldsamma smärtan jag haft hittills.

En vän sa en sak till mig igår och det fick mig att vända lite. Han påpekade att en man som ena dagen säger att han älskar mig, längtar efter mig och vill att jag flyttar in hos honom och som dagen efter säger: tyvärr min kärlek för dig är inte tillräcklig, jag älskar min extjej mer, är inte pålitlig.
Är det en man jag vill dela mitt liv med? Om han är så ombytlig nu, vad hade han inte kunnat göra när vi flyttat ihop? Är inte jag värd något bättre? Jag kan bättre än att grotta ner mig i sorg och smärta.

Och det är sant!

Men jag älskar honom mer än jag kan säga och jag längtar mig sjuk. Jag vill att han inser sitt misstag och ångrar sig.

Visst är jag är värd att behandlas bättre!

Jag förtjänar inte att behandlas som skit!

Jag är inte någon man leker med en stund och sedan kastar bort!

Mina känslor är äkta och de går inte bara att stäng av.

Men jag måste lära mig att leva utan att gå under.

Nu ska jag iväg till jobbet. Arbetsdagen slutat efter 21 ikväll. Marknadsföring för hela slanten.

Nu ska vi ragga elever!

Du fattas mig

Jag känner mig halv.

Ofullständig.

Vad hjälper det  att sova en hel natt när sorgen hugger tag  så fort jag vaknar.

Lår mig fortsätta sova, så slipper jag känna.

Jag vill inte känna denna smärta.

Du fattas mig.

Terapi?

Så har jag provat den mest beprövade tröstmetoden:shopping.

Men inte kan jag påstå att det hjälper.

Sorgen bränner i magen ändå.

Men jag biter ihop.

Och vilar i kärleken från familj och vänner.

Tack och lov att ni finns!

Så är det

Bit ihop och lev.

Det är det enda jag kan göra just nu.