Tankar på morgonen
Vaknar tidigt som f-n av en obehaglig dröm. Har svårt att skaka av mig känslorna från drömmen.
Ligger och tänker.
När man beskriver en händelse finns det inte en sanning.
Det finns lika många sanningar som det finns parter.
När jag skriver om sånt som händer mig är det en partsinlaga. Min upplevelse, mina känslor, min tolkning.
Jag skriver inte för att få medhåll eller sympatier, utan som terapi.
Att skriva av mig lindrar och läker smärta.
Det handlar inte bara om kärlekssorg, utan om alla saker som händer i livet.
Lika mycket som jag delar med mig av glädjor i livet.
Jag tror att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är minskad börda.
En av människans största behov är att bli sedd och bekräftad.
När någon inte vill se mig, inte håller sitt löfte så känner jag mig oönskad och ratad. Det är ganska självklart. Om man nu inte har världens bästa självkänsla, vilket jag inte har just nu.
Och när någon har lovat mig svar på frågor jag ställt och sedan bara ignorerar mig blir jag både ledsen och irriterad. För då hade det varit ärligare att säga att man inte vill svara. Men mest är jag nog besviken. Det gör ont att bli sviken.
Människor är olika.
Många vill gärna uttrycka sin åsikt på nätet.
Många vågar inte stå för sin åsikt, utan skriver anonymt.
När man debatterar och gör påhopp anonymt är man feg och svag i mina ögon.
En eloge åt de som öppet skriver vad de tycker med fullständigt namn. Många vuxna borde vara lika modiga som några av mina ungdomar. Eller vågar man inte stå för sin åsikt om den inte är anonym? Det finns många vuxna som borde skämmas.
Nu är förhoppningsvis mitt kaffe klart och jag ska ägna några timmar åt en tradition. För ovanlighetens skull är jag inte i Norge. Men det går lika bra att följa Vasaloppet här hemma i sängen, via svt play. För i vardagsrummet sover en ungdom som inte har någon annanstans att sova just nu.
Senaste kommentar