Tankar på morgonen

Vaknar tidigt som f-n av en obehaglig dröm. Har svårt att skaka av mig känslorna från drömmen.

Ligger och tänker.

När man beskriver en händelse finns det inte en sanning.

Det finns lika många sanningar som det finns parter.

När jag skriver om sånt som händer mig är det en partsinlaga. Min upplevelse, mina känslor, min tolkning.

Jag skriver inte för att få medhåll eller sympatier, utan som terapi.

Att skriva av mig lindrar och läker smärta.

Det handlar inte bara om kärlekssorg, utan om alla saker som händer i livet.

Lika mycket som jag delar med mig av glädjor i livet.

Jag tror att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är minskad börda.

En av människans största behov är att bli sedd och bekräftad.

När någon inte vill se mig, inte håller sitt löfte så känner jag mig oönskad och ratad. Det är ganska självklart. Om man nu inte har världens bästa självkänsla, vilket jag inte har just nu.

Och när någon har lovat mig svar på frågor jag ställt och sedan bara ignorerar mig blir jag både ledsen och irriterad. För då hade det varit ärligare att säga att man  inte vill svara. Men mest är jag nog besviken. Det gör ont att bli sviken.

Människor är olika.

 

Många vill gärna uttrycka sin åsikt på nätet.

Många vågar inte stå för sin åsikt, utan skriver anonymt.

När man debatterar och gör påhopp  anonymt är man feg och svag i mina ögon.

En eloge åt de som öppet skriver vad de tycker med fullständigt namn. Många vuxna borde vara lika modiga som några av mina ungdomar. Eller vågar man inte stå för sin åsikt om den inte är anonym? Det finns många vuxna som borde skämmas.

 

Nu är förhoppningsvis mitt kaffe klart och jag ska ägna några timmar åt en tradition. För ovanlighetens skull är jag inte i Norge. Men det går lika bra att följa Vasaloppet här hemma i sängen, via svt play. För i vardagsrummet sover en ungdom som inte har någon annanstans att sova just nu.

 

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
8 Responses
  1. Fröken Hulda skriver:

    Så sant som det är sagt… att skriva lindrar… oavsett om det handlar om glädje eller sorg
    Kram

  2. Marianne S skriver:

    Så sant. Skrivandet lindrar. Skönt att kunna använda den som terapi. Så enkelt (?) och så effektivt. Jag gillar inte heller såna som inte kan stå för sin åsikt. Jag kan dessvärre vara brutalt ärlig. Kanske inte så bra alla gånger. Men då vet folk vart jag står i alla fall. Kram.

    • inna skriver:

      Att skriva är bra terapi. Det är lättare att få överblick på något sätt.
      Jag vill hellre ha brutal ärlighet (även om det gör ont i stunden) än inga svar alls.

      Kram

  3. och ibland blir svaren bara sååå sjuka…
    skaka av och gå vidare.
    men så ramlar man tillbaka i grubblerier.
    kramar dig här och nu visserligen irc men ändå <3

    • inna skriver:

      Jag jobbar på att gå vidare, men ibland behöver man svar för att inte bli tokig. För jag tvivlar på min förmåga att läsa människor just nu.

      <3

  4. Märta skriver:

    Min bestämda åsikt är att en empatisk människa inte lämnar en relation utan att ta sig tiden att lindra fallet och ge svar på alla frågor. Inte heller smyger de omkring och kommenterar anonymt. Nä usch och fy för sådana människor! *kram*

    • inna skriver:

      Det är väl det som är så svårt att förstå. Att en empatisk och snäll människa helt plötsligt visar sig vara något helt annat.

      Se som kommenterar anonymt och ligger på gränsen till förtal är förekommer i debatt på nätet. En del medier tar inget ansvar, utan låter vem som helst häva ur sig vad som helst. helt anonymt. Det ogillar jag starkt, för att uttrycka mig milt.

      Kram

Leave a Reply

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>