Blog Archives

Tisdag morgon

November kan ge vem som helst depression.

Det är mörkt och eländigt.

Skitväder.

Snö, regn och kyla om vartannat.

Året närmar sig slutet.

Det här året har varit det bästa och det värsta året i mitt liv.

Det bästa var så klart den stora Kärleken som bara dök upp i mitt liv, när jag minst anade det.

Det värsta var när Kärleken över en natt kom på att han inte kommit över sitt ex och att kärleken till mig inte räckte.

Ridå.

Ena dagen sökte jag jobb och planerade att flytta tvärs över landet. Planerade att bli gammal ihop med Kärleken. Nästa dag var jag dumpad och levde i chocktillstånd.

Det är inget jag önskar någon annan att gå igenom.

Det jag kan rekommendera är att inte ha för bråttom in i ett nytt förhållande.

Det borde vara karenstid. Festina lente som sagt.
Fattar du du vad jag menade H?

Min karenstid var 2 år. Det var två viktiga år som gjort mig stark och fokuserad på vem jag är och vad jag vill.

Det har givit mig styrka att hantera sorgen jag drabbats av.

För det går inte att lägga sig ner och dö.

Bit ihop.

Hitta ljusglimtarna i livet.

Idag ska jag lyssna på europeiska ungdomar som är volontärer i Sverige.

Webbutveckling. Utvecklingssamtal. Elevrådsmöte.

Tack och lov för att jag har det roligaste jobbet i världen!

Tack och lov för världens bästa elever!

Tack och lov för världens bästa kollegor!

Två av dem har inte  lämnat sandlådan än. Men ingen av dem har fyllt 40, så de är ju inte vuxna än 😉
Ni har väl läst  ”debatten”  mellan adjunkten och magistern?

Samtalsterapi

Kemin stämde.

Jag har pratat och gråtit.

Skrattat och lyssnat.

Ältat och öst ur mig.

Tack chefen som lyssnade på mitt rop på hjälp. Det är en trygghet att ha en terapeut som kan hjälpa mig att komma vidare.

Men fortfarande har jag obesvarade frågor. Det går inte att komma ifrån.

Att Du inte älskar mig tillräckligt får jag acceptera.  Det gör fruktansvärt ont att du inte älskar mig som jag älskar dig. Men man kan inte styra en människas känslor.

Däremot kan jag inte acceptera sättet du dumpade mig på.  Du gjorde mot mig, precis som du bad att jag aldrig skulle göra mot dig. Även om du säger dig vara så ärlig, känns det fegt och elakt.

Ena dagen planerade vi att bli gamla tillsammans och nästa avpolletterar du mig som en gammal leksak man tröttnat på. Du vill inte ha mig i ditt liv överhuvud taget. Det gör ont ska du veta.

Jag befann mig på högsta berget, hög av kärlek, och du sparkade mig rätt ut för stupet.

Nu befinner jag mig en djup grop av sorg och ångest.

Tid och terapi ska göra att gropen blir grundare och att jag inte faller i den så ofta.

Men jag gråter. Sörjer. Längtar.