Självbild

Sitter på tåget från Stockholm efter avklarad chefsutbildning. Reflekterar och jobbar.

Det är fantastiskt att arbeta i ett familjeägt företag där man har en vision för sina medarbetare. Där man anser att det är viktigt med ledarskap och där det är viktigt att man ska har roligt på jobbet och kunna vara kreativ och utvecklas.

Jag har haft privilegiet att gå en chefsutbildning och har fått redskap och metoder att utveckla mitt arbete. Dessutom har jag nätverkat och lärt känna nya trevliga människor i samma koncern med likartade position.

I många år fick jag dagligen höra att jag skulle ändra på mig, att jag var slarvig, ostrukturerad och svag.  När man hör något tillräckligt många gånger tror man på det. Till slut fick jag mod och skilde mig och successivt förändrades min självkänsla.

Jag har jobbat mycket med min inre utveckling och självbild, framför allt under det senaste året. Ålder, erfarenhet, terapi, självinsikt, samtal och kurser har hjälp mig att utvecklas och bli en bättre människa.

Men jag märker att min självbild inte alltid stämmer överens med andras fullt ut. När jag ser en optimistisk entusiastisk spontan och slarvig idéspruta ser andra en tydlig och bestämd person som är både analytisk, självsäker  och strukturerad.

Och jag inser att jag faktiskt är allt det där som andra ser. Den personen har funnits i mig hela tiden, men det är först senaste åren hon har fått tillräckligt med utrymme.

Mitt under pågående genomgång  dyker koncernens vd upp och pratar med oss en stund. Han är en dynamisk karismatisk person som är lätt att lyssna på. Branschen jag jobbar i är kreativ och dynamisk och vi har roligt på jobbet även om det är krävande och intensivt. VDn både peppar och uppmanar oss att vara stolta över det arbete vi utför.

Och den där spralliga spontana gladskiten sträcker lite på sig för hon behövs också. Det är viktigt med balans.

Lika kul som det är att komma till Stockholm lika härligt är det att komma hem igen.

Jag är en lantis och det är skönt att vara lantis.