Sover en tung drömlös sömn varje natt nu.
Vaknar i gryningen och det känns bra.
Så går det en stund och så bränner det till i magen av smärta.
Fan!
Jag vill inte må så här!
Skit-H som har gjort mig så här illa!
Just nu har jag svårt att önska dig ett lyckligt liv.
Hoppas att du mår dåligt!
Nu har det gått 2 veckor sedan chocken.
2 veckor sedan H ringde och sa att han måste göra slut med mig, eftersom hans kärlek till mig inte var lika stor som till hans ex. Han hade vaknat på morgonen och tänkte mer på henne än på mig, så därför var han tvungen att bryta. Hans hjärta tillhör henne.
För mig är det hela fortfarande obegripligt.
Men jag får acceptera hans val. Vad kan jag annat göra?
Jag har fortfarande inte fått något mer begripligt svar än att hans hjärta tillhör henne och att han tyvärr måste göra så här. Att det spelar ingen roll hur mycket han svarar på mina frågor, för jag kommer bara att ha fler. Därför vill han inte ha kontakt med mig alls.
Det gör fruktansvärt ont och jag är ledsen hela tiden.
Man kan inte skruva av och på kärlek. I alla fall inte jag.
En del av mig hoppas att H är nöjd och mår bra över sitt val, men en del av mig önskar honom alla helvetets kval. Om han bara känner en bråkdel av min smärta blir jag nöjd.
Nu är jag hos världens finaste dotter. Min underbara prinsessa. Klok, vacker och stark <3
Så ikväll står jag ut med idol =)
Tur att jag har laptopen i knät och kan hänga på nätet…
Skriva av mig.
Tack och lov för bloggen , där jag kan älta och bearbeta vad jag känner.
Tack och lov för alla vänner som ger respons. Inte bara tröstar, utan kommer med kloka ord och konstruktiva förslag. Varje kommentar är betydelsefull. Om det så bara står kram eller NN var här. Utan er hade jag gått under dessa 2 veckorna.
Tack och lov att jag ska få träffa en terapeut på tisdag.
Då kan jag förhoppningsvis få redskap att läka.
Jag vill inte ha så här ont.
Jag vill att allt blir bra igen.
Jag tänkte ju att det skulle vara roligt att bowla med mina vänner och skingra tankarna. Visst var det roligt, men mest tänkte jag på förra gången jag bowlade. Tillsammans med Kärleken. Då jag var lycklig och vi var så kära. Vi kelade och skrattade, hånglade och bowlade.
Fan ta dig! Du har förstört mitt liv!
Jag har så svårt att förstå. Förstod jag skulle det vara lättare att gå vidare.
Jag förstår inte hur man kan ändra sig så radikalt från en dag till en annan.
Ena dagen sa du att du älskade mig och ville bli gammal tillsammans med mig. Du bad mig flytta in hos dig.
Nästa dag dumpar du mig, med motiveringen att du inte älskar mig tillräckligt, utan du måste få vara med din förra kärlek. Du kan inte glömma henne. Du älskar henne mer. Trots att du sa att du var klar med henne.
Vi hade de så fint tillsammans och som en blixt från klar himmel blir jag dumpad, utan förvarning.
För mig var det en fullständig chock. Lika chockartat som om du hastigt dött. Så känns det. Jag balanserar på gränsen och det känns som att jag drunknar.
Jag har inte bara förlorat den jag älskar och planerade min framtid med. Jag har förlorat min fina vän. Den som får mig att både skratta och som jag kan prata allvar med. Den som får mig att vara glad och solig på morgonen. Den som får mig att känna mig vacker och värdefull.
Det smärtar att bli så brutalt avvisad. Att du inte vill veta av mig och avmätt säger att det är bäst att vi inte har någon kontakt alls.
Du har sänkt mig på det mest brutala sätt.
Jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Kass. Dålig. Ful. Omöjlig att älska. Värdelös.
Du fick mitt hjärta och du krossade det fullständigt.
Smärtan är outhärdlig.
Tack och lov för företagshälsovård.
På tisdag ska jag få träffa en terapeut.
Jag måste ta mig ur detta helvete H har parkerat mig i.
Jag ska överleva.
Dag 10
Jag önskar jag kunde säga att det känns lite bättre, men jag ligger på gränsen till att bryta ihop på riktigt.
När ingen tvingar mig, så glömmer jag att äta.
Kommer inte ihop bankkoden. Kan inte betala i någon affär, för jag har totalt hjärnsläpp. Som tur är kan sonen koden och kunde hjälpa mig.
Magen har kajkat ihop på riktigt. Inte bara brännande ångest. Utan totalkass.
Jag glömmer vad jag har sagt och tappar tråden mitt i en mening, så sonen sa till mig på skarpen att nu måste du skärpa dig morsan.
Varje gång någon frågar hur det är börjar jag gråta. Jag vill inte, men kan inte stoppa.
Hade jag inte haft mina underbara tekniktreor i dag så hade jag knäckts. Dessa underbara killar håller mig uppe de stunder jag har dem. Tacka Gud för världens bästa elever!
Och chefen får plus. Han förstår att jag mår dåligt på riktigt. Så han sa att blir det för jobbigt, så går jag hem, vilket jag gjorde i dag. Två timmar tidigare. Han ska dessutom hjälpa mig att få träffa en psykolog via företagshälsan. Jag måste få hjälp att må bättre.
Att skriva i bloggen hjälper för stunden. Det här har blivit en riktig svart blogg. Men livet är svart just nu.
Du sa att det inte var din mening att såra mig. Men det har du gjort. Jag går sönder inuti.
Du ber att jag ska förlåta dig. Men jag vet inte hur.
Det är bara svart och ont.
I died a hundred times
You go back to her
And I go back to black
Har suttit och jobbat nu.
Fixat och ordnat saker chefen har beställt.
Vanligtvis enkla saker har tagit en evighet. Tankarna bara far iväg och jag har så svårt att fokusera.
Men det gick att få ihop.
Så är det veckans lektioner som ska förberedas.
Att förbereda och skriva ner föreläsningsanteckningar och uppgifter är väl inget problem.
Men hur ska jag klara av att genomföra lektionerna???????
Mitt vanliga glada pratiga lyckliga jag är borta.
Kvar finns en ledsen sårbar människa som faller i tårar utan förvarning.
Vad är det att utsätta eleverna för?
Jag önskar jag hade ett mekaniskt jobb, där jag slapp hålla masken för andra. Där jag är en robot och bara utför.
Ge mig redskap att hantera denna outhärdliga smärta.
En smärta som förlamar både kropp och själ.
Jag känner mig som en spillra.
Du har krossat mitt hjärta.
Hur blir jag hel igen?
Jag känner mig halv.
Ofullständig.
Vad hjälper det att sova en hel natt när sorgen hugger tag så fort jag vaknar.
Lår mig fortsätta sova, så slipper jag känna.
Jag vill inte känna denna smärta.
Du fattas mig.
Jag får höra att jag är en sån stark människa.
Var är den styrkan nu?
Kärleken har gjort mig hudlös ock skör.
Styrkan försvann och kvar finns en ömtålig spillra.
Jag gav mig hän och vågade.
Så blev jag slagen i bitar. Fullständigt krossad.
Jag vill inte svälja smärtan och le. Som man kanske borde. Jag skriker ut min sorg, även om jag är jobbig och obekväm. Men att skriva här lättar på trycket.
För det känns som att jag drunknar i smärtan.
Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag håller på att gå under av kärlekssorg.
Det finns de som kämpar varje dag med en kronisk sjukdom, utan att gnälla.
Det finns de som har cancer och gör allt för att överleva.
Och jag går under av kärlekssorg.
Men smärtan är så stark.
Den äter upp mig.
Jag kvider inombords och vill svepas in i ett skyddande hölje som tar bort denna hudlöshet.
Det är svårt att hitta det positiva i livet. De goda minnena som kan ge styrka att kämpa vidare.
Jag är så hudlös.
Hur många tårar kan man gråta innan de tar slut?
Att duscha, klär på mig, sminka mig och umgås med människor som älskar mig hjälper. Men jag faller igenom. Tårarna rinner och sorgen gräver i mitt inre. Detta är helvetet på jorden.
Senaste kommentar