Archive for the Category »tankar «

Försoning

Jag lyssnar, läser och tänker.

Märkbart mer påverkad av tragedin på Utøya än jag kunnat tro.

Kanske för att Norge är mitt andra hem.

Jag tror inte att vi får svar på alla frågor om hur detta kunde hända.

Det är obegripligt oavsett.

Jag tror inte att hat lättar smärtan.

Även om hämnd är människans instinktiva reaktion.

Vi måste höja blicken. Tänka större, högre. Våga försonas med fruktansvärda handlingar. De kan inte göras ogjorda.
Men självklart straffa. Livstid. Instängd för alltid.

Såna tankar far genom mig.

Försoning är oerhört svårt, men ändå nödvändigt för att komma vidare. Det har jag lärt mig av livet.

Jag har svårt att formulera mig, men vill ändå visa att jag känner djupt, även om mina inlägg är ytliga ibland.

I stället för att packa och diska fastnar jag framför tvn, som direktsänder gudstjänst för sorg och hopp i Oslo Domkyrka.

Terrorangrepp i Oslo!

Det är svårt att förstå vad som hänt i Oslo idag.

Terrorangrepp i denna lilla ankdamm.

Dit vi ska om ett par dagar.

Ofattbart.

Lösenord

Vill du ha lösenord så kan du maila mig och förklara varför du vill ha det.

Du vet var du når mig.

Category: tankar  Leave a Comment

Rekord

Jag vet inte vad som har hänt, men på knappt en månad har antalet besökare fördubblats.

Igår hade jag en bra bit över 750 besökare!

Välkomna!

Ibland får jag ångest över att jag inte skriver smarta inlägg om politik, sociala medier, att vara klimatsmart eller livslångt lärande. Jag orkar inte pyssla, syssla med inredning och beskriva tillvaron på ett kul och humoristiskt sätt.

Jag är bara en vanlig brud med ett vanligt liv i en vanlig småstad.

Jag slukar böcker, gillar att dansa, sjunger så ofta jag kan, brinner för entreprenörskap, älskar mitt jobb som lärare, pratar alldeles för mycket ibland, skrattar högt och gärna och är alldeles för Internetberoende.

Min blogg är min ventil, där jag pyser glädje, sorg, ilska och frustration.

Men utan Internet hade jag inte fått så många härliga vänner!

Och ni ska veta att det suger att skriva långa inlägg utan fungerande e-tangent. Ascii kräver ju tvåhandsfattning!

Så än en gång, varmt välkomna alla nykomlingar!

Hej =)

Livsnjutare

Hulda kallar mig livsnjutare och det är nog helt sant.

Jag tycker om livet och allt det har allt erbjuda.

Jag är en sann epikuré, men är trots det inte så kravstor som man säger på norsk.

Mat, vin och godsaker ja tack!

Böcker och ledig tid gärna!

Kontemplation vid havet ger frid!

Musik,dans, vänner, fest och skratt ger livslust!

Människor är viktigare än prylar.

Det gäller att leva här och nu. Ta vara på det som finns i nuet.

Visst längtar jag efter någon att dela nuet med.  Men jag känner att vägen dit är lång. H  krossade både hjärta, tillit och självkänsla.

Trots dessa känslor har jag bestämt att göra det bästa av livet här och nu. Gilla mig själv och sprida glädje till andra.

Jag har alltid varit en obotlig optimist och gillar livet.

Och visst är det livskvalitet att sitta på balkongen en ljummen sommarkväll och äta middag, dricka  ett glas vin och läsa i sin bok.

Imorgon ska det regna, så det gäller att passa på!

Ensam

Christina skriver så naket och ärligt om att vara ensam med ansvar. Jag vill bara sträcka ut min famn och hålla om. Erbjuda en axel när det är hopplöst och tröstlöst.

Precis som Christina har jag varit ensam med ansvar för familj och tre barn sedan ett antal år tillbaka. De senaste 6 åren har jag haft enskild vårdnad och varit ansvarig 24/7.

Jag har ändå haft axlar att luta mig mot och famnar att gråta ut i. Inte en person, utan flera, vid olika tillfällen och situationer. När det var som tuffast med strulande tonåringar, ångest och bup var det en befrielse att kunna vända mig till kollega J som lyssnade, tröstade och ärligt gav mig råd. Det har varit så många gånger jag fått stöd och styrka av vänner på jobbet. Det är en av de bästa sakerna med bra kollegor: att dela med och- motgång med varandra.

Bästaste vännen har funnits till hands i med- och motgång. Det geografiska avståndet har gjort att vi har fått kommunicera via det skrivna ordet.

Genom bloggen och hos vänner och kollegor har jag visat mig liten och svag. Gråtit och bett om tröst. Genom att utlämna mig har jag fått stöd och ork att kämpa vidare.

Jag tror att vi måste våga visa vår svaghet för att få styrka.

Många gånger känner jag mig fruktansvärt ensam och tycker att det suger att vara helt ensam med föräldraansvar.

Men genom att visa min svaghet har jag fått stöd och styrka hos andra.

Även om jag är ensam så är jag inte ensam.

 

Saradagen

Idag är det Saras dag.

Av någon anledning firar vi Saras namnsdag, men inte någon annan i familjen. Sara-tårta eller bakelse, gärna på bryggan inmundigas med glädje.

Kanske för att fruntimmesveckan får sådan uppmärksamhet eller för att Sara fyller år mitt mellan jul och nyår.

Jag hoppas att min prinsessa får en fin namnsdag och längtar till vi träffas igen. På måndag, i Oslo. Tänk så härligt!

Rapport

Inte farao blev det någon Veronica  Maggio.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Vännen Trond hör av sig på fb och säger att han ska på VM. Vill du  hänga med? Jag  kollar när bussen går och säger att jag är på!

Klänning, smink och linser på i ett huj. Kammar lite och på med hårspray. Packa ner jacka och paraply. I fall om att.

Bussen var 61:an. Den som går runt halva regionen i st f raka spåret från V till T.

I kväll var den förvandlad till fjortis-expressen!

O maj gåååd!

Herre jävlar säger jag bara. Vilken himla tur att tanten från hemköp inte åkte buss!

Först var det ganska lugnt, men snabbt blev bussen knökfull av festglada ungdomar, unga ungdomar, som sjöng, skrek och drack. Mest skrek de som gillar fotboll. Man var tvungen att tala om för alla andra vilket Stockholmslag man gillar. Trots ljudnivå var det ändå ganska oförargligt. Det värsta med resan var killen som satt bredvid mig. Han stank svett! Jag hoppas verkligen att han var på väg hem från jobbet och inte skulle gå ut.

Framme på torget stod Trond och väntade på mig. Vi gick genast mot konsertområdet. Massor av människor i strida strömmar. Först blev vi hejdade av ridande polis, som sa att det var fullt. Men vi fortsatte och blev besvikna när vi vid insläppet motades bort av andra poliser som också talade om att det var fullt.

Jaha, antiklimax. VM var ju orsaken till att jag ville åka till Fyllans Fallens Dagar!

Vad gör vi nu?

Det enda tänkbara: dricker vin och pratar =)

Så vi drack vin och pratade, strosade runt på stan och konstaterade att vi inte var sugna på att stå i kö för att komma in i ett knökfullt, högljutt öltält, men att det var lätt att stå i kö för att gå på toa.

Tronds bättre hälft dök så småningom upp och vi hamnade på Villas Strannas terrass, där vi fortsatte med vår sysselsättning vin & prat.

När de stängde gick vi till ett annat ställe med trevligt uteservering och rosmarin i blomlådorna.

Ni fattar vad vi gjorde va?

Nattbuss hem, men först nattamat i korvmojen. Låååååååååång kö, men jag fick en halv special. kokt, som jag alltid äter. Vänta på buss, knö sig in på buss, vänta på att alla andra bussar skulle fyllas och till slut kom bussen iväg. Fick stå hela vägen hem , men det gjorde inget för jag hade sällskap av en ung man, en fd. Elev alltså, årskull -04, dvs de som tog studenten -04. Under kvällen träffade jag även andra av ”mina pojkar” Det var årskull -08-10 och -11. Det är alltid trevligt att träffa sina gamla elever.

Kvart över tre var jag hemma och det kändes lite konstigt att smyga in och höra sonen sova. Jag undrar om han fattat att jag var ute igår ?

Det blev inte som jag tänkt, men väldigt trevligt ändå!

Tack för att du hörde av dig Trond. Tack för trevligt sällskap. Jag hoppas att ni kom hem säkert, för vi hamnade inte på samma buss.

Nu ska jag dricka kaffe!

I sängen. Det är ju söndag =)

 

Olika syn

I kön framför mig på Hemköp står en karl i min i ålder i arbetskläder och en äldre dam med mycket prydlig frisyr och samtalar.

De ondgör sig över hur bedrövligt det är med alla som springer omkring i konstiga mössor och hela tiden pratar i mobiltelefon. Värst är det när de kommer på bussen säger damen. De pratar högt och man förstår inte.

Jag tror (fördomsfullt) att de talar om invandrare, men inser efter att ha tjuvlyssnat lite till att de talar om ungdomar!

I affären finns för tillfället några ungdomar, ganska tysta och väluppfostrade, men har mössa på sig och de är glada. Ska på bio förstod jag av deras samtal.

Paret framför mig enas om att det var bättre på Palmes tid. Då fick man inte ha mössa och mobiltelefon i skolan!

Hallå! Har ni missat Jan Björklund????? Han gör allt för att införa skolan på Palmes tid.

Hur fördomsfull är jag när jag tycker att det finns väldigt inskränkta människor?

Ungdomarna var fina och väluppfostrade och störde absolut inte!

Och bevara oss från skolan som Björklund drömmer om.

I min värld hör de tankarna hemma bland fiskbullar och ni vet ju vad jag tycker om fiskbullar…

Tiden läker sår

Ja, det är faktiskt sant.

Även det är svårt att förstå när man befinner sig mitt i sorgen.

Livet är svart och smärtan outhärdlig.

Men så går den ena dagen efter den andra. Man gråter floder, saknar, längtar, förbannar och suktar.

Framför allt försöker man förstå och vill ha svar på sina frågor.

Sen upptäcker man en dag att smärtan i kroppen är borta, inga tårar faller längre och livet känns lättare att leva.

Man är tilltufsad och tilliten skadad, men glädjen och livslusten har kommit tillbaka.

Man inser att det inte blir några svar på frågorna och att väljer någon att fegt försvinna så är det inte min förlust. Faktiskt.

Jag vet inte vad som gör mest ont: att bli lämnad av någon som  älskar någon annan mer eller bli lämnad av någon som hellre lever ensam än tillsammans med.

Det är inte lätt att vara den som går heller, men man har ett försprång. Har hunnit påbörja bearbetandet som följer en separation.

Jag har både lämnat och blivit lämnad  och har lärt mig att tiden läker sår.

Det är sant.

Smärtan och sorgen går över.

Livet förändras.

När en dörr stängs öppnas en annan.

Tiden läker sår