02 mar 2012 @ 14:52 by
inna
Svårt att sova.
Dels ljuset som väcker mig, men mest är det för att hjärnan går på högvarv. Fylld av frågor. Det är frustrerande när man ställer frågor till någon och sen inte får svar. För det är då de negativa, destruktiva tankarna kommer: Det är mig det är fel på. Jag duger inte. Jag är värdelös osv. Även om jag innerst inne vet att jag duger. Men det är förödande för självkänslan att bli dumpad. Två gånger av samma person. Hur jävla dum är jag egentligen som så blåögt tror på andra?
Är det detta jag ska lära mig? Att inte vara så godtrogen? Att bli bättre på att läsa människor? Att vara mer reserverad och tillbakadragen?
Och hur normalt är det att någon som är över 40 säger: jag vill inte vara med dig i alla fall, även om jag trodde det. Jag träffade en gammal vän förra helgen och nu är jag förälskad i henne. Så jag bryter alla band med dig. Hej då!
Ute är det ett strålande solsken, men jag har haft svårt att njuta av det. Tänker och deppar. Jag hoppas att ledsen-fasen snart går över i arg-fasen. Jag behöver det.
För livet går vidare. Läkeprocessen kom bara av sig.
På gårdagens seminarium talade vi om kompetenser för framtiden. Olika kompetensområden. Ett av dem är medmänskliga kompetenser, inte sociala kompetenser, utan medmänskliga. Det är en bra omformulering tycker jag. För en person kan vara socialt kompetent utan att vara medmänsklig.
Jag fick frågan igår, från flera håll, om det var sant att jag skulle bli ny rektor. Och jag har nog aldrig blivit så förvånad. För det första har jag aldrig sökt jobbet. För det andra har jag inte blivit tillfrågad. För det tredje är detta det sista jobbet jag kan tänka mig. Vore inte lämplig. Jag har gärna en ledarfunktion, men inte chef. För mig är det skillnad på ledare och chef.
Jag är känslomänniska, tror gott om alla och är ibland för naiv. Entusiastisk idéspruta och impulsiv. Jag talar innan jag tänker och jag är ironisk utan att inse att andra kanske inte förstår det. Och ibland alldeles för mån om att passa in och bli omtyckt av andra.
Jag önskar att jag vore mer normbrytande än jag är. Ha större mod att uppfylla drömmar.
Att vara normbrytande är en kompetens näringslivet efterfrågar.
Hur man än är som person retar det alltid någon. Jag försöker att vara mig själv. Kan inte omforma mig som andra anser jag ska vara. Det har jag gjort tillräckligt länge i mitt liv. Är en människa med känslor, fel och brister, men också positiva egenskaper, kunskaper och kompetens. Jag syns och hörs, gillar mitt jobb och är så fräck att jag t o m tycker att jag är bra. Men de som störs av min närvaro kan ju ställa sig frågan varför de ogillar min närvaro i tillvaron?
Dottern sa en sak i förra veckan som var tankeväckande. Hon pluggar på ett universitet där hon träffar många av mina fd. elever. Pluggar t o m ihop med några.
– Det är tur att du är en omtyckt och populär lärare för annars hade det varit jobbigt för mig 🙂
Och hade jag varit någon eleverna inte gillar, så hade säkert dottern blivit annorlunda behandlad. Så är vi människor.
Men av de bra sakerna med bloggar är att de är frivilliga att läsa. Gillar du inte mig och det jag skriver behöver du inte läsa. Du har ett val.
Livet består av val och konsekvenserna av våra val.
Ibland får vi svar på våra frågor. Ibland inte.
Senaste kommentar